Stockholmsposten

Redan på bokens omslag står det om hur Muller levt Playboy-liv och satsat på en karriär som affärsman där han haft mycket tur, men under vägens gång "offrat många vänner och investerare" som "fått sina drömmar krossade".

Nordström beskriver Muller som å ena sidan "extremt sympatisk", men å andra sidan som en man med "häftigt temperament" som "försöker straffa" den som går emot honom.

Muller uppges vara en "fantastisk historieberättare", som dock gärna "skarvar lite, bättrar på och förstärker historien".

Saabs utveckling döms i princip ut av Nordström, som hänvisar till Mullers "förskräckliga track record" som affärsman, och att Muller lär behöva fortsätta låna pengar för Saabs överlevnad "längre än vad någon kan föreställa sig".

Nordström kallar det för att Muller redan nu befinner sig "långt ute på tunn is".

Boken som är på över 300 sidor är en historisk exposé om Victor Muller och hans initiativ för att rädda Saab.

Som källmaterial har Nordström pratat med en massa folk, varav flera uppges ha begärt att få vara anonyma för att inte "riskera Victor Mullers vrede".

Muller själv uppges ha försökt förmå Nordström att byta bokens inriktning, men när något sådant byte inte skedde la Muller locket på från sin sida.

Boken inleds då det ryktades om att GM höll på att sälja Saab och Muller befann sig på Grand Hôtel i Stockholm.

Nordström ringer tidigt och väcker Muller som blir förbannad - särskilt eftersom han säger sig ha varit uppe länge och jobbat den gångna natten, och ännu mer senare då Muller får reda på att Nordström tv-sänt Mullers yrvakna sludder.

På en presskonferens i februari 2010 bekräftas Mullers köp av Saab via holländska sportbilsföretaget Spyker.

Nordström skriver att Muller då var på strålande humör, och utlovade att det inte är några problem att vända Saab genom att få tillbaka de gamla kunderna och få upp försäljningen till 100.000 Saab-bilar per år.

Men med Mullers brokiga bakgrund som följetong i holländsk affärspress med storförluster och insiderhandel på sitt samvete, frågar sig Nordström vem denne Muller egentligen är.

Med beskrivningen "Playboyen som blev vd" går Nordström in på Mullers tidiga liv där han i slutet på 50-talet föddes i Amsterdam, med en revisor som pappa och en rik mamma som föräldrar. Men det var den stränga och konservativa mormodern som fick ta hand om Mullers uppfostran.

Familjen växte upp i lyxområdet "het Gooi" med den holländska eliten där alla hade stor tro på sin egen framtid och väletablerat nätverk med andra från eliten.

I slutet på 70-talet börjar Muller läsa juridik på universitet. Via elitens studentförening Minerva stärker Muller sitt kontaktnät ytterligare, men han har själv medgett att han "spenderade mer tid på diskoteket än framför studieböckerna" och "drack tillräckligt med öl för att räcka en hel livstid".

Bland de gamla studiekamraterna beskrivs att Muller var ett "party animal" som körde omkring med snygga Lancia-bilar och vackra damer - utan att han ens ha tagit körkort.

Enligt Nordström är det kontakterna från ungdomsåren som byggt upp Mullers nuvarande affärsposition - inte minst folk som satsat pengar i Mullers projekt.

En sådan nyckelperson är den något äldre Frits Kroymans ("Hollands svar på Aje Philipson"), som liksom Muller är bilfanatiker.

En annan är Marcel Boekhoorn: en revisor som senare blir miljardär på affärer.

Efter studierna tar Muller på 80-talet jobb som affärsjurist på advokatbyrån Baker & McKenzie, där han blir framgångsrik och enligt boken "lever livets glada dagar".

Ett kliv uppåt i karriären kommer senare då Muller blir chefsjurist på holländska oljebolaget Heerema där han får beröm av vd Pieter Heerema som intelligent, öppen, intresserad och snabbtänkt.

På 90-talet blir Muller vd för ett bogserbåtsbolag, där han även går in som delägare uppbackad med pengar från bland annat Frits Kroymans.

Vid sidan om gör Muller ett antal affärer med bolag i olika branscher, tillsammans med Marcel Boekhoorn. Muller tar ofta ägarandelar i utbyte mot sitt engagemang i bolag - eftersom Muller inte har något eget kapital att bidra med.

Ett fiskbolag blir ett bakslag i början av 00-talet, medan modeföretaget MacGregor blir en framgång.

Ett bakslag uppstår dock senare med MacGregor som börsintroduceras, och ett undangömt bolag bildas av Muller och en affärspartner för att handla aktier dolt. Men det blir bara affärspartnern som döms till 200.000 euro i böter för upplägget, trots att båda varit med på det.

"Det luktar insidertrading lång väg. Oavsett detta så visar Victor Muller för första gången här en obehaglig tendens att vilja tänja på gränser", skriver Nordström i boken.

Bogserbåtsbolaget expanderar kraftigt under 90-talet genom uppköp arrangerade av Muller, med pengar från Frits Kroymans som blivit storägare. Bolaget hamnar i kris på grund av kapitalbehov. Räddningen är att danska AP Maersk-Møller gör ett uppköp till bra pris – på Kroymans initiativ men mot Mullers vilja.

Bråk uppstår mellan de gamla vännerna. Kroymans kallar Muller för "en trilskande tonåring". En källa beskriver i boken Muller som rastlös men oförmögen att ta hand om de företag han köper. Muller uppges enligt källan försöka "köra över och blåsa vänner som blivit förbannade när de upptäckt vad som pågått".

Frits Kroymans skickar Muller en splitterny Aston Martin som plåster på såren, men deras relation har skadats. När Muller senare startar Spyker, vill Kroymans inte vara med som finansiär.

Muller blir i alla fall inte lottlös. Med den ägarandel han byggt upp i bogserbåtsbolaget får han motsvarande 140 miljoner kronor vid uppköpet.

Därefter blir det dags för starten av Spyker som enligt Nordström egentligen är ett misslyckande med bara förluster och dålig försäljning.

Enligt boken grundades Spyker egentligen av bohemen och tekniksnillet Martin De Bruijn som Muller kommer i kontakt med via bekanta.

De Bruijn har helt själv byggt prototypen "Silvestre" som betyder "från skogen", och Muller blir förälskad vid första provkörningen.

Från början var De Bruijns ambitioner ganska anspråkslösa för det nya bilföretaget, men med Muller som partner ändras planerna till att försöka skapa "ett nytt Ferrari" eller "ett nytt Aston Martin". De Bruijn skakar på huvudet, men ger med sig eftersom han inte har något val skriver Nordström.

"Här ligger grunden till tragedin inom Spyker", står det i boken. "Alltså börjar bygget av Spyker ovanpå en spricka – en spricka som senare hotar kullkasta hela bygget."

Nu i efterhand bråkar De Bruijn och Muller om vem av dem det var som kom på att döpa det nya bilföretaget Spyker, efter det anrika gamla holländska bil- och flygplansföretaget som upphörde på 1920-talet.

Muller har stora visioner om det nya Spyker-varumärket, och beskriver det för alla som vill lyssna som att det är det gamla företagets historia som ligger bakom det nya. Mullers plan är att (utöver själva bilarna) kunna marknadsföra alla möjliga produkter med Spyker-varumärket - alltifrån kepsar till klockor och kläder.

De Bruijn och Muller blir vardera hälftenägare i "nya" Spyker, vars grundplåt kommer helt från Muller. De Bruijns anställs för svältlön, och får uppdraget av Muller att framställa en ny prototyp till bilmässan i Birmingham om ett halvår.

De Bruijn jobbar dag och natt och får klart ett försök till prototyp - som enligt boken blir mässans stora succé med stort intresse från besökare och media.

I boken beskriver de Bruijn det som att Muller därefter förändras helt och vill "fronta" för Spyker överallt, efter att tidigare nästan ha skämts för det och låtit de Bruijn företräda projektet.

Flera personer anmäler under mässan intresse för att köpa den nya bilen, och Muller beslutar sig för att satsa helhjärtat på projektet och bygga en bilfabrik.

Nästa bilmässa blir enligt boken också succé, liksom den första provkörningen som Spyker anordnar med motorjournalister.

Vad gäller samarbete om bilfabriken får Muller nobben av erfarne holländske bilmannen Joop Donkervoort som kallar Muller "den perfekte säljaren" som är "svår att motstå när han verkligen vill ha något", och att Mullers "stora tillgång och svaghet" är att han "först vill springa, och därefter lära sig gå".

Donkervoort har själv byggt upp ett lönsamt bilföretag i små serier på 20-40 bilar per år, men Muller vill nå minst 100 bilar per år.

Valet av samarbetspartner för bilfabriken blir istället samarbete med brittiska företaget CPP.

Bråk uppstår mellan de Bruijn och Muller om var Spyker-bilarna ska byggas. De Bruijn föreslår England hos CPP, medan Muller kräver Holland för att kunna säga att Spyker-bilarna är "Made in Holland". De Bruijn får ge med sig, och lösningen är att CPP:s Spyker-delar fraktas till Holland för slutmontering i separat fabrik.

Nu i efterhand har beslut fattats om att flytta även slutmonteringen till England. Muller anser nu i efterhand enligt boken att fabriken från början skulle ha lagts i England och att han inte fått något stöd av holländarna för Spyker.

Men år 2002 invigs den första Spyker-fabriken i Holland, och Nordström beskriver den i boken som "ungefär som min lokala Mekonomen-verkstad i storlek" med ett 20-tal anställda.

Enligt Nordström "slår det en som totalt orimligt att det här minibolaget" kunnat köpa Saab. "Men orimligt är bara ett ord i Victor Mullers värld."

Tiden därefter ville den nu utarbetade Bruijn i lugn och ro lösa Spyker-bilarnas barnsjukdomar och få produktionen av dem att fungera smidigt, men så blev det ej enligt boken. Muller ville exempelvis att få Spyker-bilarna godkända i USA, vilket är en jätteuppgift. Och därefter ville Muller att Spyker-bilarna skulle vara med i biltävlingar.

Inte heller med tävlandet hade Muller små ambitioner. Han ville direkt att Spyker skulle vara med i Le Mans 24-timmarslopp. Ett besök på ett Le Mans-lopp gör att de Bruijn tänder på idén, men chockas av att Muller vill vara med redan året därpå.

Dessutom ska nya Spyker-modeller utvecklas med en särskild tävlingsversion.

Premiären blir en förtävling våren 2002 i Florida. Spyker-bilen tvingas bryta, men klarar att ha officiellt startat loppet vilket är kravet för att vara med i Le Mans.

Tävlingsidén beskrivs hur som helst i boken som något av ett pr-snilledrag av Muller. Till Le Mans-loppet i juni 2002 anländer han i en stor Spyker-märkt ballong som svävar över tävlingsområdet hela helgen. De Bruijn förfasas dock eftersom ballongen köpts på övriga räkningars bekostnad.

Loppet slutar med att Spyker bryter, men alla är ändå överens om att försöka igen året därpå.

År 2003 är Spyker med i Le Mans igen med en bättre bil, men det ena efter det andra går sönder. "Fixa det för helvete!" skriker Muller i depån enligt boken. Emot alla odds tar sig bilen i mål efter 24 timmar, och Muller firar enligt boken "som om det vore ett olympiskt guld".

I media blir intresset svalt för Spykers tävlingssatsning, men Muller värjer sig enligt boken med att "journalister är idioter som inte förstår någonting. Ett uthållighetslopp är något av det tuffaste man kan delta i."

De Bruijn konstaterar för sin del i boken att "så här i efterhand kostade tävlingssatsningen egentligen alldeles för mycket pengar och energi".

Åren därefter tvingas Spyker bryta flera Le Mans-lopp. Det ska dröja till 2009 för nästa målgång, och till en bra placering.

Men historiskt har tävlandet kostat mycket för Spyker som gått med förlust.

Muller tvingades redan 2002 hitta en partner. Det holländska motorintresserade finansmannen Hans Hugenholtz, som pumpar in motsvarande miljoner kronor för en mindre ägarandel. Bara månader senare lånar han ut ytterligare miljoner, även om Muller själv fortfarande är klart störst finansiär.

Ett större tillskott kommer från tv-miljardären John de Mol som investerar motsvarande tiotals miljoner kronor.

Muller och Hugenholtz bidrar år 2004 båda med nya, större belopp vardera.

Nordström skriver dock i boken att bilfabriken uppenbart "slukade pengar i en ohygglig takt" utan att några vinster fanns i sikte.

Enligt boken körde Muller i princip över de Bruijn, och beslutade om att börsintroducera Spyker utan att företaget var redo för det.

"Victor kan slåss ganska fult när han vill. Här tvingade han igenom något jag verkligen inte ville - som ingen egentligen ville", säger de Bruijn i boken.

Nordström skriver att Muller ville ta Spyker till börsen, dels för tillgången till kapital, och dels för kvalitetsstämpeln och publiciteten.

Muller själv pratar inför börsintroduktionen 2004 vitt och brett om Spykers stora planer, och att bolaget har ordrar på 130 Spyker-bilar.

Hans prognoser är 50 sålda bilar 2004, 100 sålda 2005 och 250 sålda 2007.

Holländska storbanken ABN-Amro hade utsetts till finansiell rådgivare kring Spykers börsintroduktion, men medarbetare på banken satte enligt boken kaffet i halsen då Muller offentliggjorde börsintroduktionen vid bilmässan i Geneve våren 2004. Banken hade inte ansett att Spyker var klart för börsen, men Muller hade inte tålamod att vänta längre och gjorde en fräckis genom att säga att allt var beslutat, skriver Nordström.

Vid förberedelserna inför börsintroduktionen blir det återigen bråk mellan Muller och banken, då banken ifrågasätter hur många Spyker-bilar som sålts och Mullers prognoser.

"Det var ett konstant bråkande" mellan Muller och banken, säger en källa till Nordström.

Aktiespararna i Holland sågar Spyker inför börsintroduktionen, och hånar prospektet där Muller sägs ha fått sin erfarenhet av sportbilar internationellt i sin roll som "bilköpare".

Men börsintroduktionen genomförs i maj 2004 med sedvanligt pr-jippo i Mullers regi. I börshuset håller han själv enligt boken ett brandtal vid uppställda Spyker-bilar, och rasar mot "alla skeptiker och andra han upplever motarbetat honom och hans dröm" skriver Nordström.

"Om du som företagare utmärker dig på något sätt, blir du genast neddragen av surpuppor som inte värderar det företagare kan uppnå!" säger Muller som det står i boken.

I samband med börsintroduktionen får Spyker in motsvarande över 120 miljoner kronor från investerare, men på ett par månader faller aktien från teckningskursen 15,50 euro till kring 10.

Samtidigt blir sprickorna allt större mellan Spykers egentliga grundare Martin de Bruijn och Victor Muller. De Bruijn känner sig överkörd av Muller som exempelvis lovar Spyker-kunderna tekniska detaljer som är svåra eller omöjliga att tillhandahålla, då Hollands Prins Bernhard ville se en Spyker-bil men de Bruijn inte blev tillfrågad om att komma med, men även om börsintroduktionen.

"Vi bråkade något oerhört under den här tiden", berättar de Bruijn för Nordström.

Till slut valde de Bruijn att lämna Spyker.

"Jag gick ut på parkeringen och satte mig i min Spyker. Sedan körde jag en sista tur med bilen. Jag visste att det var den sista. Det var mycket sorgligt", berättar de Bruijn i boken.

Spykern fick han inte ens ta med sig. Muller själv reagerar på avhoppet med "häftig vrede" och tolkar det som "ett personligt svek", skriver Nordström. Muller förbjöd Spykers anställda att ha någon som helst fortsatt kontakt med de Bruijn.

Även mot media lägger Muller locket på om avhoppet och säger att "bolagets chefskonstruktör är hemma på grund av att han är utbränd".

De Bruijn och Muller vägrade skaka hand när de träffades, och de Bruijn ville inte skriva på Spykers årsredovisning för 2004.

"Jag litade inte på siffrorna", förklarar de Bruijn för Nordström i boken, och hänvisar till att "mycket konstigt" pågick i Spyker med "trixande med bilar, ordrar och chassinummer".

I boken påstår sig de Bruijn misstänka att Muller "manipulerat bolagets bokföring".

Dock blir de Bruijn inte helt lottlös, utan kan sälja sina Spyker-aktier med en vinst på 2 miljoner euro - fast han inte betalat något för dem mer än sin insats i företaget.

Som de Bruijns efterträdare utses Michiel van den Brink, som i sin tur sparkas senare av Muller efter att van den Brink skickat ett sms till de Bruijn för att be om råd med texten "Jag vet inte om jag gillar att jobba med Victor Muller" som styr allt vad van den Brink gör.

Vad van den Brink inte vet enligt boken, är att Muller nu har de Bruijns mobiltelefon - och Muller blir enligt boken rasande över sms:et.

Efter börsintroduktionen försöker Muller locka nya investerare som kan tillföra nytt kapital.

En rik försäkringsman köper både en Spyker-bil och Spyker-aktier för motsvarande någon miljon kronor. Nära vänskap uppstår snabbt med Muller som utser mannen till chef för Spykers tävlingsverksamhet, men de båda börjar snart bråka och skiljs åt samtidigt som försäkringsmannen säljer alla sina Spyker-aktier.

"Victor kan ha en riktigt ondskefull karaktär", säger försäkringsmannen enligt en tidigare Spyker-bok.

De båda är numera vänner igen, men försäkringsmannen investerar inte mer i Mullers bolag skriver Nordström.

Även tv-miljardären John de Mol sålde enligt boken alla sina Spyker-aktier, direkt efter att inlåsningsperioden upphörde efter börsintroduktionen.

Mullers nästa blir att locka med sig en arab i Dubai 2005. Araben faller både för Spyker-bilen och Muller, och vill köpa hela Spyker. Muller låter honom dock få en sjättedel av bolaget för några tiotals miljoner kronor.

Senare samma vår, möter Muller en kronprins från Abu Dhabi på bilmässan i Geneve. Även kronprinsen pumpar in tiotals miljoner kronor för en ny sjättedel av Spyker. Men "gång på gång under de kommande åren kommer han att tvingas pumpa in nya pengar i Spyker", skriver Nordström.

I boken förklaras Mullers förmåga att få med sig folk, med Mullers "personlighet" - hans "förmåga att ge folk sin fulla uppmärksamhet". "Många gånger har jag sett reportrar mer eller mindre förtrollas av den leende holländaren som kallar dem vid förnamn, och genuint verkar bry sig om hur de har det", skriver Nordström i boken.

Nordström menar att araber och ryssar gläds åt att behandlas som fint folk av Muller som själv kommer från en västerländsk elitklass. Muller anstränger sig enligt Nordström för att till sin elit få med sig även araber och ryssar. Nordström kallar det för Mullers "öppna personlighet": "Med hjälp av den kan han locka till sig ohyggligt mycket pengar".

Nästa steg för Muller blir att resa jorden runt och skapa mer intresse för Spyker, och bygga upp ett återförsäljarnät.

Även om Muller vill beskriva Spyker som en egenutvecklad bil, bygger den på delar från utomstående leverantörer såsom motorer från Volkswagen-ägda Audi.

Där uppstår bråk mellan Volkswagen och Spyker på bilmässan i Geneve 2006, då Spyker lanserar sin nya stadsjeep baserad på VW-jeepen Touareg. Muller vill använda VW:s stora 12-cylindersmotor till Spyker-jeepen, men VW bill bara skicka 8-cylindersmotorer.

Enligt boken var det VW-närstående Porsche som satte stopp för Spykers planer, eftersom det skulle hota Porsche-jeepen Cayenne.

Muller lyckas expandera Spykers återförsäljarnät kraftigt från 10 återförsäljare 2003 till 35 återförsäljare 2006.

Men försäljningen tar inte fart, och Spyker går med fortsatt förlust. Och investerare såsom holländska Aktiespararna klagar över Spykers bristfälliga resultatrapporter, med bland annat problem att korrekt uppge antalet tillverkade och sålda bilar. Nordström skriver i boken om hur begrepp och siffror blandas "i en salig röra" i Spykers delårsrapporter.

Muller har även kommit på idén att låta kunderna välja vilket chassinummer de vill ha, vilket skapar förvirring. En tidigare Spyker-bok har i alla fall kommit fram till att det sålts några enstaka Spyker-bilar under de första åren 2001-2003, för att sedan öka till cirka 20 bilar per år 2004-2005, 70-80 bilar rekordåret 2006, ner till ett 20-tal bilar igen 2007, och sedan 30-40 bilar per år 2008 och 2009 - långt under Mullers prognoser inför börsintroduktionen.

Nordström skriver att Spykers egen styrelse ifrågasatt Muller om hur många bilar som sålts, och var pengarna i så fall tagit vägen.

"Ibland funderade jag på om Victor medvetet försökte lura omvärlden", säger en Spyker-nära källa enligt Nordström.

Exempelvis sa Muller först att det sålts 100 Spyker-bilar år 2006. Efter en genomgång blir det inte mer än 94 byggda bilar och 74 sålda.

Muller pratar enligt boken även om beställda Spyker-bilar som senare inte sålts. År 2006 sa Muller att Spyker hade 300 bilar beställda, men det såldes alltså bara 74.

Nordström skriver om en återförsäljare i USA som påstår sig ha fått "låna" en Spyker-bil som kan återlämnas om den ej blir såld. Nordström frågar sig om Spyker felaktigt uppgett liknande bilar hos återförsäljare som "sålda", fast de egentligen inte alls är det. "Det här luktar desperation - att man måste bli av med bilarna till varje pris", skriver Nordström i boken.

Ett annat problem är enligt Nordström ett allt större osålt lager av Spyker-bilar, som är svårsålda eftersom de skräddarsytts enligt de beställande kundernas önskemål.

Samtidigt fortsatte Spykers förluster, men som vanligt lyckas Muller klara upp situationen - åtminstone tillfälligt.

Räddningen är unga, stormrika och bilintresserade holländaren Michiel Mol. Han är arvinge till en holländsk IT-miljardär, och blev ännu rikare själv under IT-bubblan.

Mol tror sig ha hittat en ny bilracingstjärna i holländska föraren Christijan Albers, och väljer att sponsra honom. För motsvarande flera miljoner kronor får Albers köra för ett av de sämsta Formel 1-stallen under F1-säsongen 2005; Minardi. När säsongen är slut ligger Albers bland de sämsta förarna i sluttabellen.

För att lyckas bättre börjar Mol planera ett eget F1-stall. En rysk oligark har tidigare köpt Jordan-stallet och döpt om det till Midland-stallet som Albers kör för 2006. Men oligarken har börjat tröttna och Michiel Mol blir redan våren 2006 tillfrågad om han vill köpa stallet.

Oligarken köpte stallet för 60 miljoner dollar 2005 och vill nu ha 130 miljoner dollar. Michiel Mol har inte råd med beloppet själv, men Mol-familjens rådgivare visar sig tidigare ha gjort affärer med Victor Muller som kopplas in.

Muller tänder helhjärtat på idén och att döpa om stallet till Spyker. "Att knyta Spyker till Formel 1 är en pr-kupp av gigantiska mått", skriver Nordström. Enligt boken väntas det även lösa Spykers ekonomiska problem som förvärrats.

På något sätt lyckas Muller omvandla upplägget så att det blir Spyker som ska ta över F1-stallet helt, och inför det ta in pengar från investerare. Därmed får Muller själv kontroll över pengarna.

Michiel Mol och hans gruppering ställer som krav att få utse Spykers finanschef, men Muller vägrar - enligt Nordström eftersom Muller i det läget "till varje pris vill undvika att visa hur illa stält det är". "Likt en pokerspelare höjer han insatserna för att täcka sin bluff", skriver Nordström.

Muller får sin vilja igenom, och en ny nyemission i Spyker genomförs motsvarande en ägarandel på 30 procent i Spyker. Michiel Mol köper enligt upplägget hälften av den ägarandelen.

Enligt Nordström lyckas Muller även undvika en "due diligence" i samband med nyemissionen, med hänvisning till att det inte behövs eftersom Spyker är börsnoterat och ger ut välgranskade delårsrapporter.

Snarare är det Muller som blir rasande på Michiel Mol som tillfälligt reser på semester, vilket gör att affären inte kan genomföras snabbare.

Upplägget genomförs och Spykers kommer att tillföras över 50 miljoner euro i nyemissionen, varav det mesta från familjen Mol. I efterhand kommer Michiel Mol att ångra sig: "Jag ville helt enkelt för gärna", har han sagt till holländska tidningen Esquire.

Inom Spykers styrelse och övriga aktieägare finns motstånd mot F1-planerna, men liksom inför börsintroduktionen läcks F1-uppgifterna ut i media och Muller ställer ultimatum om att avgå om F1-satsningen inte genomförs.

Som vanligt får Muller sin vilja igenom, och till Italiens Grand Prix i september 2006 ägs F1-stallet Midland av Spyker. I depån är Muller i sitt esse och berättar om att "Spyker är räddat igen", skriver Nordström.

Oligarken fick nöja sig med 100-110 miljoner dollar för F1-stallet, betalat i tre framtida delbetalningar. Trots att ingen betalning ännu skett, sätter Spyker på sitt namn på Midlands F1-bilar - vilket gör oligarken arg. Men utöver köpeskillingen får han dock två Spyker-bilar; en till sig själv och en till sin son.

Frågan nu blir hur Spyker ska klara sig i Formel 1. Det börjar med att holländaren Christijan Albers slutar sist i Italiens Grand Prix 2006. De köpta Midland-F1-bilarna är kända för att vara "opålitliga och långsamma", skriver Nordström.

Och den första delbetalningen för F1-stallet ska göras om två veckor, trots att Muller själv inte vet hur den betalningen ska finansieras enligt Nordström. Kapitaltillskottet från nyemissionen är nämligen inte klart ännu. Hoppet står till familjen Mol och Spykers tidigare arabiska aktieägare.

Dubai-araben tillför inte planerat belopp, och möts därefter av Mullers kyla enligt Nordström. "Här kommer ett av Victor Mullers mindre attraktiva drag fram", står det i boken. "Man är bara bästa vän med Victor Muller så länge man går med på hans planer."

Arabens avhopp gör att pengar fattas i hela F1-affären. Muller själv går i borgen för ett Spyker-lån för att täcka en del - trots att Spykers kreditlimit därmed överskrids. En USA-bekant övertalas att täcka resten, men backar ur i sista stund, uppger att pappan drabbats av Alzheimers och blir okontaktbar.

Mullers sista hopp blir holländska finansmannen Marcel Boekhoorn som ställer upp med ett lån. Senare omvandlas lånet till Spyker-aktier enligt ett friskt Spyker-pressmeddelande - "antagligen för att Muller inte kan betala tillbaka" skriver Nordström och uppger att Boekhoorn ogillar händelseförloppet.

Konsekvensen av Spykers F1-inhopp blir att Spyker blir mycket större. Bara det köpta F1-stallet utgör en mycket större organisation med mycket större intäkter än själva Spyker.

Muller utlovar att den nya, totala Spyker-koncernen kommer att gå med vinst från och med andra halvåret 2006. Och han får rätt, tack vare att F1-stallens kostnader tas i början av året medan sponsorpengar och tv-pengar kommer in hela året. Nordström skriver dock att "alla som kan något om bokföring ser igenom siffrorna".

Spykers resultat för 2006 måste även senare nedjusteras i efterhand, eftersom kostnader för F1-köpet inte tagits med från början enligt boken.

Positivt för Spyker är att förändringar inom F1 görs för att gynna de mindre F1-stallen ekonomiskt. Spyker-stallet har årskostnader under 100 miljoner dollar medan de större stallen spenderar 300-400 miljoner dollar per år. I själva verket planerar Spyker för F1-kostnader på 45 miljoner dollar per år, vilket senare visar sig måste ökas till 55 miljoner dollar vilket räcker precis för att visa nollresultat för F1-verksamheten om sponsorer bidrar med 15 miljoner dollar.

Men kostnadsbehovet måste snart ökas ytterligare till 60 miljoner dollar och senare 70 miljoner dollar. Och sponsorintäkterna återstår att finna.

Snart knakar det i relationen mellan Muller och Michiel Mol på grund av Mullers dominanta stil, och för att Mol upptäcker Spykers svaga finanser enligt boken där Mol beskriver det som "ett brutalt uppvaknande". "Spyker var i avsevärt sämre form än jag tidigare trott", säger Mol i en holländsk tidning.

Nordström skriver att pengar avsedda för F1-stallet försvinner för att finansiera Spykers övriga verksamhet. Inför F1-säsongen 2007 närmar sig läget katastrof enligt boken.

De köpta F1-bilarna i tidigare Midland-stallet hade tidigare Toyota-motorer på avbetalning, men Muller förhandlar sig till att få använda Ferrari-motorer vilket han anser vara en stor pr-fördel. Muller anställer även en ny F1-konstruktör för dyra pengar.

ABN-Amro går med på ett lån om pengarna bara används för F1-stallet och garanteras av Mol-familjen, och en stor del av lånet går till Ferrari-motorerna.

Förhoppningen är nu att underskottet i F1-stallet ska täckas av holländska sponsorer som ställer upp med 25 miljoner dollar per år. I sista stund lyckas Muller fixa sponsorer via Spykers Abu Dhabi-baserade aktieägare. Det vill dock bara betala 12 miljoner dollar per år, och lägre första året men mer senare år. Mindre sponsorer och sponsorer av föraren Christijan Albers gör att sponsorsumman blir 18-19 miljoner dollar för 2007.

Sammantaget innebär det ändå ett underskott, och de ekonomiska problemen förvärras.

Bråk uppstår med Spykers chassileverantör Karmann, men det lugnar sig tillfälligt. Pengar från ABN-Amro-lånet går till bilverksamheten, istället för till F1-stallet som lovat. Missnöje börjar enligt boken även pyra bland Spykers aktieägare.

Nordström citerar ett mejl som börjat cirkulera bland aktieägarna, där det står om att Spyker "befinner sig i komplett kaos" och "har gigantiska skulder". "Människor som Victor Muller hör hemma bakom galler. Han är en patetisk lögnare", står det i mejlet som talar om påhittade delårsrapporter och "hokus pokus-ordrar".

I början av 2007 löses Spykers finansiella kris tillfälligt, då ett Luxemburg-baserat bolag går med på att låna ut upp till 25 miljoner dollar. Spykers övriga aktieägare går med på att betala in mer miljoner, och Muller själv.

Men kostnaderna blir större än väntat på grund av konstruktionsbråk i F1-stallet, och att Ferrari-motorerna inte passar in.

"Det var oproffsigt skött allting", säger en tidigare Spyker-fotograf till Nordström.

Bråk uppstår mellan Muller och F1-stallchefen Colin Kolles. "Muller är en sprätt som ska hålla sig så långt borta från Formel 1-stallet det bara går", säger Kolles enligt boken. "Kolles är ingen trevlig eller skön typ", säger Muller om Kolles.

Den nya F1-bilen presenteras i februari 2007 och en ny sportbil från Spyker presenteras strax senare på Geneve-mässan. Frågor reses enligt boken om att den nya sportbilsdesignen liknar en annan bil som aldrig tillverkades, och om Muller köpt in designen som ett pr-knep. Muller svarar med att man bara hämtat inspiration från den gamla designen.

I mars 2007 ifrågasätter Spyker-underleverantören IQ Parts Spykers försäljningssiffror. "Muller reagerar med ilska" och "nekar helt" uppgifterna från underleverantören och "gör vad han kan för att bagatellisera anklagelserna", skriver Nordström.

Samtidigt fortsätter Spykers ekonomi och leverantörerna får enligt boken vänta allt längre på att få betalt. Spykers fotograf höll på att bli ruinerad för att han inte fick betalt. "Det irriterande var att samtidigt levde alla lyxliv i Spyker" säger fotografen till Nordström, och berättar om hur Muller och Spyker-folket glatt spenderade pengar på "förstaklass-resor till tävlingar, de bästa hotellen och de finaste restaurangerna".

En resebyrå som Spyker anlitar, håller på att gå i konkurs. Resebyrå-vd:n väljer att blockera ett hotell där familjen Mol ska bo, och får sina pengar till slut.

Men Muller förnekar krisen helt enligt boken, och har istället storplaner för en ny, större fabrik som uppifrån ser ut som Spykers logotyp komplett med testbana, nytt huvudkontor och museum.

En tydlig varningsklocka är när Spykers revisor strax senare ger sin kommentar i bolagets årsrapport för 2006. Han talar om "signifikanta tvivel över Spykers fortbestånd". Aktiekursen faller kraftigt och Muller försöker gå ut och lugna tongångarna.

Nästa kalldusch är i april 2007 då polisen på besök hos Spyker. Det är "utredare av finansbrott" som vill veta mer om vad som händer i bolaget. Några konkreta misstankar deklareras inte och Muller viftar bort även detta.

Senare i april 2007 vidtar underleverantören Karmann rättsliga åtgärder för att få sin fordran på över 3 miljoner euro betald av Spyker. Kravet slås upp stort i media, och panik utbryter bland övriga underleverantörer för att få ut vad som går av sina fordringar innan en befarad Spyker-konkurs.

Muller hanterar enligt Nordström situationen "med ännu en pokerbluff" och "nerver av stål" genom att skicka ut pressmeddelanden om att Spyker och Karmann är överens. Men efter allt som hänt så vågar ingen längre lita på Muller skriver Nordström: "Mullers bluff är synad!"

Valet hos Muller blir att gå till motangrepp, och kontakta holländska finansinspektionen och anklaga media för att skriva felaktigt om Spyker. Internt inom Spyker inleder Muller en utrensning för att få veta vem som läckt de känsliga uppgifterna till media. Muller granskar all kommunikation, sätter upp kameror och misstänker alla. "Paranoia härskar" på Spyker, skriver Nordström.

En anställd syndabock sparkas till slut, men Muller själv medger att det kanske inte var den slutgiltiga boven i dramat.

Underleverantörerna börjar kräva betalt innan nya leveranser, och Spykers finansieringsmöjligheter allt svårare. Kostnader för nya modeller och Formel 1-stallet gör situationen akut.

Mullers åtgärd blir att be F1-bossen Bernie Ecclestone om förskott på tv-pengar, men Ecclestone svarar med "Fuck off you beggar!" skriver Nordström.

Som lök på laxen inleder Spyker F1-säsongen 2007 i botten. Förarna klagar på den nya F1-bilen, och internt bråk uppstår då Christijan Albers visar sig långsammare än den andre Spyker-föraren.

Moderbolagets styrelse bestämmer sig till slut för att Muller måste bort som vd efter allt som hänt, och Muller själv verkar även inse faktum skriver Nordström. Även finanschefen ska bytas ut. Problemet är bara att ingen vill ta jobbet på grund av den stora risken för en svår konkurs.

Lösningen blir att anlita en konsult som finanschef, och efter mycket om och men blir det IT-miljardären Michiel Mol som åtminstone tillfälligt tar på sig att axla vd-rollen medan Muller blir kvar på annan post i Spyker-ledningen som pr- och varumärkeschef.

Men effekten blir enligt Nordström att Muller i praktiken kvarstår i en vd-liknande roll medan Michiel Mol med sitt F1-intresse håller sig till F1-stallet. Samtidigt fortsätter kräftgången vad gäller F1-prestationerna, krönt av en incident under Frankrikes Grand Prix då Christijan Albers kör ut från depån med tankslangen kvar.

Vid nästa Grand Prix i England kommer Albers sist och får sparken - en prestigeförlust för Michiel Mol som byggt hela sin F1-satsning på Albers.

Muller själv ägnar sig i samband med F1-loppet åt att gifta om sig vid ett överdådigt bröllop med horder av prominenta gäster, skriver Nordström. En av de presenter Muller får är en tavla av sin 35 meter långa lyxkryssare, "Avante". Bara årskostnaden för båten ligger på motsvarande miljontals kronor enligt en tidning. En affärsbekant kallar enligt boken Muller för "skogstokig" på grund av sitt vidlyftiga leverne trots Spykers kris.

Sommaren 2007 får de ekonomiska problemen återigen en tillfällig lösning då familjen Mol skjuter till motsvarande ytterligare flera tiotals miljoner kronor i nya lån. Nordström beskriver Spykers förlusttakt "likt en damm som brustit".

Bara en månad senare krävs nya lån från Mol och Abu Dhabi. Dubai-arabens bolag avstår dock: "Projektet liknar ett svart hål som slukar kapital likt ingenting de tidigare sett", enligt boken.

Konsultfirman Booz Allen får uppdraget av styrelsen att granska Spyker, och kommer fram till att bolaget inte kan gå med vinst. Tillverkningskostnaderna måste sänkas. Genom fokus på ett fåtal modeller ska vinst kunna nås vid 130-140 sålda Spyker-bilar per år.

Muller själv får problem med privatekonomin med ett privat lån han tagit med Spyker-aktier som säkerhet. Spyker-aktien har rasat, men Muller mejlar sin bank och lugnar med att "det kommer alldeles strax goda nyheter som kommer att sätta fart på aktiekursen".

"Nyheterna" som avses är Mols och Abu Dhabis nya lån till Spyker, vilket mycket riktigt får upp Spykers aktiekurs. Men Mullers bank tvingas anmäla honom för insiderbrott för att ha skickat insiderinformation för att rädda sin privatekonomi. Muller döms till böter, men har överklagat.

När Nordström för insiderbrottet på tal "skälver Mullers röst av vrede" står det i boken. "Det var inte insider trading!", bedyrar han.

En framgång för F1-stallet uppnås turligt i Tysklands Grand Prix 2007 då en av stallets förare chansat på regndäck och det plötsligt börjar regna. Bilen går tillfälligt upp i ledning. Men Booz Allens slutsats är att Spyker måste upphöra med sin dyra F1-satsning. Michiel Mol hoppas kunna skilja ut F1-stallet som lagts i separat bolag av det skälet, men enligt boken har Mullers agerande gjort att gränserna mellan moderbolaget Spyker och F1-stallet suddats ut så att de inte går att särskilja längre.

Michiel Mol kommer att behöva köpa ut F1-stallet en gång till för att äga det igen, men F1-bossen Bernie Ecclestone anser att Spyker gått så dåligt att stallet måste få en helt ny ägare och hittar indiska ölmiljardären Vijay Mallya.

Muller väljer enligt boken i detta läge att börja intrigera för fullt för att få ut mesta möjliga pris för F1-stallet. Han flaggar för att det finns andra intresserade köpare, att stallet kan användas i en annan tävlingsserie, och att Spykers priskrav måste accepteras snabbt för att Spyker inte ska gå i konkurs - vilket skulle förlänga utförsäljningsprocessen avsevärt.

I samma veva skriver holländsk press om att konkursansökan inlämnats mot Spyker, vilket dock visar sig vara felaktigt och i sig gör Muller rasande enligt boken.

Men det slutar med att indiern och Michiel Mol köper F1-stallet för 109 miljoner dollar; något mer än Spykers köpeskilling på 107 miljoner dollar. Mol tvingas alltså köpa stallet en gång till trots alla miljoner han satsat tidigare.

Spykers halvårsrapport för 2007 visar fortsatta flermiljonförluster och dålig försäljning för den övriga bilverksamheten. Men försäljningen av F1-stallet som var en ännu större förlustkälla, gör tillsammans med efterskänkta Spyker-skulder att Spykers ekonomiska situation ser bättre ut än på länge. De efterskänkta skulderna gör att Spyker i slutändan har sålt F1-stallet för 120 miljoner dollar.

De stora förlorarna är familjen Mol, och särskilt Michiel Mol förbannar sitt öde i boken. "Jag har varit naiv och för godtrogen", säger han till Nordström. "Av hela min affärskarriär är tiden med Spyker det jag minst gärna vill tala om."

Efter alla förändringar har Spykers nya vd nu blivit Mullers affärsbekanta Hans Hugenholtz som sedan länge varit med som aktieägare i Spyker. Hugenholtz varnade tidigt för F1-satsningen, och hånar Muller för det på Spykers bolagsstämma i september 2007 vilket får Muller att "gnissla tänder" enligt boken. Även holländska Aktiespararna kritiserar Muller på stämman så att Muller "retas till vansinne".

Stämningen på stämman blir enligt Nordström "grälsjuk och giftig", och Aktiesparnarna anklagar Muller för att ljuga. Muller skriker tillbaka: "Det där är bara Trams! Hör du det? Trams!", enligt boken.

Michiel Mol vill för sin del "radera Spykers närvaro ur sitt liv" på grund av det misslyckade F1-samarbetet, skriver Nordström. Precis som de Bruijn lämnat Spyker och sålt sina Spyker-aktier, säljer även Mol sina Spyker-aktier. Han betalade 28 miljoner euro, men får bara ut 11 miljoner euro. "En svidande läxa som understryker hans misslyckande", står det i boken.

Michiel Mol ångrar att han varit för lättsinnig, men lägger en stor del av skulden på Muller för att ha vilselett Mol om Spykers ekonomiska situation. "Hade jag vetat om allt som hände inom Spyker hade jag inte hoppat på", har han sagt i en tidning enligt Nordström.

Trots att ekonomin ordnat upp sig någorlunda för Spyker genom F1-försäljningen, uppstår nytt kapitalbehov. Muller ger sig ut för att hitta investerare, och samtal förs med olika parter men folk är enligt boken avskräckta av Spykers historik. Konkursryktena kring Spyker tar åter fart.

Men i slutet av 2007 kommer räddningen för Muller. Via Le Mans-tävlingarna har han tidigare lär känna ryska oligarken Vladimir Antonov med bakgrund från bankbranschen och bilfanatiker enligt boken.

Antonov har på omvägar hört att Spyker nu är i knipa, och ringer upp Muller skriver Nordström. Antonov föreslår ett möte i januari, men enligt Muller kan det vara för sent. De båda träffas därför i december i Riga. Antonov gör upp om att investera i Spyker utifrån Mullers "känslomässiga argument" enligt boken, och går med på att tillföra 35 miljoner euro genom köp av Spyker-aktier och lån. Antonov får en ägarandel på 30 procent i Spyker medan gamla aktieägare späds ut. Ett tillfälligt "brygglån" ska enligt boken klara upp Spykers akuta situation.

Officiellt är det på Antonovs begäran som Muller återinträder i rollen som Spyker-vd, men enligt Nordström kan det ha varit Mullers sätt att återta full kontroll av bilföretaget. Antonov blir styrelseordförande, och tillsätter representanter i Spyker-styrelsen.

Efter stor tveksamhet börjar underleverantörerna återigen leverera delar till Spyker under första halvåret 2008. Målet läggs fast att återigen visa upp en ny modell på bilmässan i Geneve i mars, och det blir senare på Mullers vanliga pr-manér stor respons på mässan enligt boken.

I Spykers organisation görs förstärkningar med nyckelpersoner mot bakgrund av att Muller gärna själv vill bestämma allt - "ibland med rent ut sagt katastrofala resultat" skriver Nordström. Samarbete inleds även med brittiska Lotus om teknikutveckling. Delvis är det svårt att få tag på nya nyckelpersoner då en del avskräcks, och en ny finanschef hoppar snabbt av. Enligt Nordström är bråk med Muller "ingen vild gissning".

Hösten 2008 inträffar finanskrisen med full kraft, och drabbar även Spyker i form av sämre försäljning än väntat och brakförlust. Hela 2008 säljer Spyker 37 bilar och visar ett resultat på -21 miljoner euro. I årsredovisningen för 2008 beskriver Muller det som att Spyker inte kunnat leverera tillräckligt med bilar för att möta efterfrågan. Hur som helst är det med Antonov som ny storägare inte lika illa för Spyker som tidigare.

Nordström beskriver i boken att det inte är riktigt klarlagt hur Antonov kunnat finansiera starten av sitt imperium. Antonov själv säger enligt boken att han köpte en konkursbank billigt för bonuspengar från tidigare jobb. Nordström beskriver även att flera av bolagen i Antonovs företagsgrupp är baserade i länder med liten insyn.

Våren 2009 blir både Antonov själv och hans pappa beskjutna på öppen gata. Antonov själv tonar ned dramatiken: "Sånt händer, och inte bara i Ryssland", säger han till Nordström - men enligt boken verkar någon försöka "sätta press på familjen Antonov" och försöka "skrämma eller varna familjen".

En teori är att pappan skjutits ned för att hindra honom vittna i en rättegång avseende penningtvätt. Vladimir Antonov själv hävdar att det inte stämmer. Nordström skriver i boken att andra teorier går ut på att Antonov ägnar sig åt penningtvätt "och andra ljusskygga aktiviteter" även om det aldrig bevisats.

En tjejensk lönnmördare har enligt boken pekats ut som den som legat bakom mordförsöken, men har överklagat sitt fängelsestraff.

Nordström skriver att tjetjenska affärsmän med kopplingar till Tjetjeniens president, tidigare erbjudit Antonov att sälja sitt företagsimperium till underpris. Affärsmännen indikerar hot om att Antonov och hans familj annars kan råka illa ut. Enligt boken tackar Antonov nej och polisanmäler händelsen.

Enligt Nordström har Tjetjenien-presidenten goda kontakter med ryska premiärministern Vladimir Putin, och efter att Antonov tackat nej till affären börjar hans företagsimperium att få "allsköns problem med ryska myndigheter". Tjetjenien-affärsmännen försöker även smutskasta Antonov i rysk press.

Enligt Antonov ledde inte affärsmännens agerande någonvart varför de istället försökte mörda Antonov och hans pappa. Antonov själv konstaterar nu att de ryska myndigheterna inte lagt två strån i kors för att agera mot de två affärsmännen framgår enligt boken. Nordström själv skriver att det är okänt om det beror på att affärsmännen får "någon särskild sorts beskydd" eller om det är Antonov som hittat på allt.

För Spykers del fattas 2009 beslut om att låta underleverantören CPP tillverka Spyker-bilarna i England - helt i enlighet med de Bruijns ursprungliga förslag flera år tidigare, och emot Mullers krav att göra bilarna "Made in Holland".

Helåret 2009 blir ytterligare ett dåligt år för Spyker med 36 sålda bilar. Det är bara något mer än 2008 - och trots Mullers tidigare löften om en "nära förestående" vändning skriver Nordström. Resultatet 2009 blir -23 miljoner euro.

Nordström skriver med hänvisning till Dagens Industri om att Muller under 2009 var med om att via Spyker återigen försöka ge sig in i F1 genom att köpa stallet Brawn GP som behövde ny finansiär. Med Antonov i ryggen kunde det ha gått, och helt otippat vinner Brawn-stallet F1-säsongen 2009 och köps upp dyrt av Mercedes. Den segern - både sportsligt och ekonomiskt - hade alltså kunnat vara Spykers, men det var F1-bossen Ecclestone som stoppade Spykers Brawn-köp med anledning av Spykers tidigare F1-historik.

Men Muller/Antonov kommer snart på nya spår. Mot slutet av 2009 föreslår Antonov enligt boken att de ska ta en titt på Saab som han hört att GM vill sälja men att Koenigseggs-köp inte blivit av.

Muller brukar säga att han sedan barnsben gillat Saab, men Nordström skriver att det är en förskönad bild och att det är hos Antonov hjärtat klappat mest för Saab. Muller hade aldrig tidigare ägt en Saab, men Antonovs första bil var en Saab på 90-talet.

Muller tänder i alla fall på idén om Saab-köp och kontaktar en gammal bekant i GM-ledningen som säger att det är bråttom om Spyker vill göra ett köp. Muller sätter sig på ett flyg till USA, medan Saab är illa ute och färdigt att läggas ned.

GM har sedan 90-talet varit med som Saab-ägare och blir helägare vid millennieskiftet, men Saab har gått dåligt ekonomiskt. Målet på 150.000 sålda bilar per år nås bara upp till 80.000-120.000 bilar per år. Vissa år uppgår förlusterna till flera miljarder kronor för Saab.

Under 00-talet börjar GM gå riktigt dåligt, och beslutar sälja Saab som kostar 25 miljoner dollar i månaden men 1,5-2 miljarder dollar att lägga ned enligt Nordström. Men köparna står inte på kö. I februari 2009 ansöker Saab om bolagsrekonstruktion vilket brukar förebåda konkurs.

GM har gett Deutsche Bank i uppdrag att hitta en köpare, och sommaren 2009 presenteras lilla svenska sportbilsföretaget Koenigsegg som den prioriterade köparen. Ett lockbete är att köparen får låna 4 miljarder kronor till Saab billigt från Europeiska Investeringsbanken, med svenska staten som garant.

Men helt oväntat köper Koenigsegg inte Saab. Frågetecken fanns om Koenigsegg skulle få ihop tillräckligt kapital själva till köpet, men Christian von Koenigsegg säger i boken att orsaken var att hela processen helt enkelt drog ut för länge på tiden.

Det blir december 2009 och GM har beslutat lägga ned Saab vid årsskiftet om ingen annan köpare hittas. På plats i USA lyckas Muller få till möten med GM, och till att börja med lyckas han övertyga Saab-vd:n Jan-Åke Jonsson enligt boken. Och Muller skickar ett konkret bud till GM.

Sämre kontakt får Muller med svenska regeringens statssekreterare Jöran Hägglund som träffar Muller i en hotellbar. "Det är jag som ska rädda Saab åt er", inleder Muller och lägger fram sitt case utan att Hägglund för en syl i vädret enligt boken. Det fick nästan motsatt effekt än den avsedda, berättar Hägglund enligt Nordström. Deutsche Bank beslutar i alla fall att Spyker är tillräckligt intressant att gå vidare med som potentiell Saab-köpare, står det i boken.

Nordström skriver att det är Mullers entusiasm kring Saab-köpet som får upp GM:s ögon för honom. Men plötsligt vill GM avbryta förhandlingarna helt och inte sälja Saab till Spyker. GM hänvisar enligt boken till "order från högre ort". Orsaken är frågetecken kring Spykers bakomliggande storägare Antonov.

Amerikanska säkerhetsfirman Kroll hade på upprdag av svenska regeringen gjort en granskning av Antonov som indikerade att Antonov hade kopplingar till mord och penningtvätt. En grundligare granskning görs av GM, och bekräftar uppgifterna.

Nordström skriver att Antonov gett tillfredsställande förklaringar till uppgifterna i Kroll-rapporten. Penningtvätts-ryktena är enligt Antonov del av en tidigare smutskastning, och att Antonov-imperiet ofta finns i ljusskygga skatteparadis beror enligt honom på att det helt enkelt är lönsamt.

Svenska regeringen försöker övertyga GM om att Antonov-uppgifterna inte är vad det verkar vara, men GM låter sig inte rubbas och förbereder sig för Saabs nedläggning.

Men Muller ger inte upp, utan reser till Stockholm för att möta GM och regeringen igen. "Jag var helt chockad", berättar Muller i efterhand för Nordström. Mötena leder ingen vart. Den 18 december 2009 offentliggör GM beslutet att lägga ned Saab.

Muller vill ändå inte ge sig, utan kommer på idén att föreslå att Muller ska köpa Antonovs ägarandel i Spyker. Prislappen sätts till samma nivå som Antonov från början betalade för ägarandelen.

Den 20 december går Spyker ut med att GM har 24 timmar på sig att acceptera budet med de nya förutsättningarna. GM bekräftar att det fortfarande finns möjlighet att granska bud på Saab, och även om tidsfristen fallit så har diskussionen kommit igång igen. GM sätter den 7 januari 2010 som ny deadline.

Ett bakslag för Muller blir att F1-bossen Bernie Ecclestone med riskkapitalbolaget Genii Capital plötsligt dyker upp som Saab-spekulant. "Vi kan bara föreställa oss Victor Mullers fasa", skriver Nordström - särskilt som det tidigare var Ecclestone som portade Muller från Formel 1.

Mullers fördel är att han kommit mycket långt i Saab-förhandlingarna, och GM vill nu fatta snabba beslut. Ecclestone med stort kapital föreslår faktiskt samarbete med Spyker om Saab-köpet, men får nobben av Muller. "Deras villkor var så oacceptabla att jag hellre fortsatte utan dem", har Muller sagt enligt boken.

När den 7 januari 2010 anländer finns Saab-bud från tre parter; Spyker, Genii och en tredje part. Men Spyker-budet på hundratals sidor är det enda genomarbetade och välförberedda.

GM försöker få Genii att lämna in ett mer seriöst bud, vilket enligt Nordström måste varit väldigt smärtsamt för Muller. Men Genii och Ecclestone agerar inte.

Därtill väljer GM att försätta Saab i likvidation, vilket gör Muller rasande. "Jag blev väldigt upprörd", säger han enligt Nordström. Likvidationen kunde nämligen tolkas som att Saab ändå skulle läggas ned, trots alla förhandlingar med Spyker.

GM hade i praktiken inte ännu slutgiltigt bestämt vad som skulle hända med Saab, och så blir det inte förrän GM-vd:n Ed Whitacre på ett möte den 10 januari 2010 vänder sig till underchefen Scott Mackie med en direkt fråga om vilket beslut det ska bli. Mackie föreslår en försäljning, och så blir det.

Nordström pekar på Mullers starka personlighet och närvaro hos förhandlingsparten, för att lyckas få igenom sina affärer - så även denna gång.

Därefter väntar slutförhandlingar i Stockholm, där Muller går av och an mellan Grand Hotel där han bor - och advokatbyrån Hammarskiölds på Skeppsbron i Gamla Stan. "Nätterna blir långa och lamporna är tända till sent in på småtimmarna på Hammarskiölds kontor", skriver Nordström. Muller sover upp till två timmar per natt.

Oro finns ännu kring möjligheten att få ekonomiskt liv i Saab som vid den här tidpunkten ligger nere med en formell likvidation. Ett oväntat stöd kommer från Saab-ägarna som den 17 januari kör omkring i sina Saabar runt om i världen under parollen "Save Saab!"

Nordström beskriver hur Muller lätt tappar humöret med journalister som inte skriver positivt om honom. "Han älskar positiva artiklar och hyllningar till honom själv och Spyker. Men när de oregerliga journalisterna inte håller sig på mattan utan skriver något kritiskt, blir Muller tvärarg", står det i boken. Där hittar Muller en lösning i detta läge genom att ge uttalanden via Saab-fansens sajt Saabsunited.com.

Fortfarande kvarstår vilket pris Spyker ska få köpa Saab för. GM kräver 400 miljoner dollar och går med på att få 250 miljoner dollar av dem som preferensaktier. Slutpriset blir 400 miljoner dollar, men Muller lyckas få igenom att hela 324 miljoner dollar ska betalas som preferensaktier och bara 74 miljoner dollar kontant.

Den 26 januari 2010 är alla avtal påskrivna till slut och Muller får beröm av inblandade och beskrivs i boken för att ha agerat "som en cowboy driver en hjord med kreatur".

En del av uppgörelsen är lånet på 4 miljarder kronor från Europeiska Investeringsbanken, med staten som garant. Staten har i sin tur fått säkerheter i Saab, och regeringen säger sig vara trygg med det. Men Nordström varnar här för riskerna.

Säkerheterna visar sig bland annat utgöras av Saabs reservdelstillverkning som lagts i separat bolag, men precis som Michiel Mol fick problem att återseparera ut F1-stallet från Spyker - är frågan om det separata bolaget i Saab vid behov kommer att kunna separeras ut framöver av staten. "Frågan är om den svenska regeringen är medveten om den historiken", skriver Nordström.

På presskonferensen i Café Opera där den slutgiltiga affären med Spykers Saab-köp presenteras, beskriver Nordström hur den träige Jan-Åke Jonsson håller ett kort inledningsanförande följt av Mullers svulstiga visioner och glädjeord. Enligt den fastlagda affärsplanen måste Saab sälja 120.000 bilar per år, men Nordström noterar att Muller redan nu nedjusterar det till "mer än 100.000 bilar" per år. Muller börjar dessutom plötsligt prata om satsningar på en ny Saab-småbil och en rallysatsning för Saab - vilket båda kräver kapital och frågan är varifrån det ska komma.

I efterhand uppstår frågetecken kring hur Spyker faktiskt ska finansiera Saab-köpet. Av kontantdelen på 74 miljoner dollar, ska 50 miljoner dollar betalas i en delbetalning först och 24 miljoner dollar i en andra delbetalning i juni 2010.

Det framkommer att Antonov lånar ut 25 miljoner dollar via Muller, och att fonden GEM därutöver kan bistå med ytterligare 25 miljoner dollar. Nordström beskriver GEM som "finansbranschens svar på gamla tiders lånehajar" som "tar fruktansvärt bra betalt" för att tillhandahålla kapital. Muller medger att den sista delbetalningen på 24 miljoner dollar inte är finansierad ännu. "Vi för samtal med ett flertal investerare", säger han enligt boken.

Nordström indikerar att det verkliga skälet till Mullers Saab-köp mycket väl kan vara att "använda Saabs pengar för att klara Spykers förluster"; "att använda Saab som kassako, och mjölka den svenska biltillverkaren på pengar". Men Muller förnekar detta helt och utlovar att "inte ett öre ska gå från Saab till Spyker", står det i boken. Nordström konstaterar att "många av Victor Mullers uttalanden här gränsar till rena lögner".

Muller och Saab-vd:n Jan-Åke Jonsson besöker sedan Saabs hemmaort Trollhättan för att träffa personalen, och Nordström beskriver hur Jonsson vid sitt framträdande blir så rörd av personalen att han nästan brister ut i gråt. Muller stämmer in och leder hurrarop för Saab.

Hemresa till Holland för att hitta finansiärer till resterande köpeskilling är nästa punkt på Mullers program. Det blir även intervjuer med den luttrade holländska pressen som enligt Nordström "har sett flera av hans visioner och drömmar gå i stöpet tidigare, och därför behandlas hans uttalanden med större skepsis". Nordström konstaterar att även "holländarna har en avsevärt mer skeptisk inställning till Muller" och har följt "hans katastrofala framfart".

Tung kritik kommer från holländska Aktiespararna som frågar sig vad Muller ska med Saab till. Men Aktiespararna är "ett gäng gnällspikar", säger Spykers marknadschef enligt boken. Nordström beskriver Aktiespararna som djupt skeptiska till Muller, även om Saab-affären fått Spyker-aktien att stiga med 80 procent. "Spyker-aktien är fortsatt ingenting man ska köpa om man vill sova gott om natten", säger Aktiespararnas vd till Nordström vid denna tidpunkt.

Mullers kontaktnät kommer återigen till pass och hans tidigare arbetsgivare, affärsmannen Pieter Heerema, bidrar med 25 miljoner dollar för att finansiera Spykers Saab-köp. Inklusive Antonovs lån på 25 miljoner dollar, innebär det att de 50 miljoner dollarna till den första delbetalningen är säkrade utan att GEM behövt anlitas.

Hur kunde då Heerema gå med på det? Nordström beskriver hur Muller entusiastiskt beskrivit Saab-affären för Heerema, och Heerema nappade förutsatt saftiga lånevillkor; en årsränta på EU-Ribor-räntan plus 10 procentenheter, och återbetalning av lånet inom två år. "Muller hade knappt fått sämre villkor om han hade ringt SMS:a Låna", säger TV4:s Rafaela Lindeberg enligt boken. Heerema får även möjlighet att byta lånet till Spyker-aktier.

En person från holländska Aktiespararna beskriver det så här: "Spyker skulle ha gått i konkurs flera gånger om, om det inte vore för Mullers vänner. Det är hela tiden deras pengar som räddat bolaget."

Nordström lyckas i detta läge få en intervju med oligarken Vladimir Antonov i London i februari 2010. Det blir på Antonovs pampiga kontor mitt i London Citys finansdistrikt. I intervjun understryker Antonov att han blivit orättvist behandlad av GM, och gärna velat vara med på Saab-affären själv. Han säger sig inte förstå GM:s val att utestänga Antonov, men hoppas ändå få komma med framöver. Nordström frågar rakt på sak om Antonov är kriminell. "Haha, nej. Om du är en brottsling sitter du i fängelse, inte i London City", svarar ryssen.

Nordström beskriver hur Antonov under mötet pratat om "vad vi ska göra med Saab", men rättar sig snabbt till "vad Spyker ska göra med Saab. Jag är som du vet inte en del av affären längre". Antonov pratar ändå om hur han ser framför sig att Saab ska etablera sig i Ryssland med en egen fabrik i Kaliningrad.

Nordström tolkar det som att Antonov gått med på intervjun som ett sätt att charma GM och svenska regeringen och få komma med i Saab-affären igen. Antonov uttrycker sig som en sårad man och berättar att han håller på att ta fram en separat rapport om sin bakgrund, står det i boken.

Under en telefonkonferens tillkännager Muller att han är öppen för att börsintroducera nya Spyker inklusive Saab på Stockholmsbörsen eller Londonbörsen. Nordström beskriver hur Muller under telefonkonferensen tuggar i sig en baguette, gör långa pauser mellan svaren, och svarar med halvfull mun följt av "ett gigantiskt svälj-ljud".

Nordström beskriver det som "helt världsfrånvänt" att svenska regeringen hänvisar till Spyker som ett privat företag med egna pengar som skäl för regeringen att garantera EIB-lånet på 4 miljarder kronor. "Spyker har inga egna pengar", konstaterar Nordström. Näringsminister Maud Olofsson medger att Spyker "är ingen idealisk köpare, men det var den enda köpare som fanns."

Den 23 februari kommer då Saab-köpet formellt fullföljs och Spyker betalar de första 50 miljoner dollarna till GM. "Det var en intressant men teknisk dag. Faktiskt riktigt tråkig med oändligt mycket pappersarbete", säger Muller till Nordström. Muller har bjudig in Saab-fansens ordförande från Australien som dokumenterar allt på sin blogg. Nordström beskriver foton från evenemanget där Muller "ler brett och självsäkert" medan GM-företrädare är "lättade".

Sedan blir det stor fest på Grand Hotel. Saab-fans-ordföranden beskriver överdådigheten som "tagen ur en film". Enligt Nordström är Muller i sitt esse och håller sex tal. Muller hyllas under kvällen för att kunna trolla fram kaniner ur hattar under de svåra förhandlingstillfällena, och någon påpasslig tar ur en hatt fram en riktig kanin som Muller får med sig till Holland står det i boken. Men "trots den höga stämningen är det ingen som egentligen vet vad Victor Muller ska med Saab till", skriver Nordström.

I TV4 dagen därpå berättar Muller att Saab egentligen varit lönsamt, men att det dolts i GM:s bokföring. Orsaken förklaras med att de lönsamma delarna i gamla Saab lagts i GM efter GM:s Saab-köp. Nordström ifrågasätter påståendet, och tidigare svenske GM-chefen Bo Andersson avfärdar det bestämt. Men Muller upprepar påståendet flera gånger enligt boken.

Hem till Holland åker Muller med ett eget exemplar av nya fyrhjulsdrivna Saab 9-5. "Turen hem var kanon! Vi fick uppleva bilens bästa egenskaper genom en allvarlig snöstorm", berättar han efteråt för Nordström.

Nästa hållpunkt för Muller blir bilmässan i Geneve där han visar upp den Saab 93 som Muller och Saab-vd:n Jan-Åke Jonsson ska köra ett rally med. Antonov dyker även upp och ser drömmande ut som om han hade velat vara med som officiell Saab-huvudägare skriver Nordström.

I samband med mässan anlitar Muller designern Jason Castriota som tidigare designat Ferrari- och Maserati-bilar. Muller vill omdesigna nya Saab 9-3 som han inte är nöjd med, och vill att Castriota gör den "tuffare och mer aggressiv" skriver Nordström.

Senare i mars 2010 börjar Saab-fabriken i Trollhättan komma igång igen - senare än väntat, men ändock. Muller kallar till stor presskonferens och pekar på att många beställt nya Saab-bilar som nu måste tillverkas.

Spykers helårsresultat för 2009 offentliggörs, och visar på 36 sålda Spyker-bilar under året mot 37 året innan. Resultat hamnar på -23 miljoner euro. Men i vd-ordet andas Muller "optimism och framtidstro" skriver Nordström som kallar Mullers bedrift med Saab-köpet för "imponerande".

Muller som formellt äger över 30 procent av Spyker, måste därmed egentligen lägga ett bud på hela Spyker enligt budpliktsregeln. Men genom att lägga en del av sitt aktieinnehav i ett separat bolaget som formellt tillhör en Muller-bekant, undviker han sin budplikt. "De sitter barnvakt åt mina aktier", förklarar Muller upplägget för Nordström.

När Nordström läser igenom Spykers fullständiga resultatrapport, framkommer att lånen från Antonov mer än dubblats till över 50 miljoner euro med flera miljoner euro i årlig räntekostnad.

Av rapporten framgår även att det behövs ytterligare kapitaltillskott under 2010, vilket ska lösas genom att ta pengar från Saabs säljbolag i Storbritannien som visar vinst. "Nu vet jag var Muller ska med Saab till", skriver Nordström i boken. En revisor uppger för Nordström att "uttryckligen ska Saab-pengarna användas till att lösa Spykers finansieringskris".

Muller verkar hålla sitt löfte att inte ta pengar från Saab, genom att ta pengarna från det fristående brittiska säljbolaget - tolkar Nordström agerandet. Spyker har köpt säljbolaget separat från GM för 1 pund. Och i rapporten står uttryckligen att Spykers sista Saab-delbetalning på 24 miljoner dollar, ska komma från säljbolaget.

I så fall kan man enligt boken tycka att Saab köps med Saabs egen kassa, vilket är olagligt i Sverige. Men säljbolaget är brittiskt och pengarna ska föras till Holland.

När Nordström konfronterar Muller med uppgifterna blir han irriterad. "Det är inget konstigt med detta! Det här handlar om ett fristående dotterbolag", säger Muller till Nordström.

När andra journalister söker Muller under kvällen "tappar den långe holländaren alltmer humöret" enligt boken. "Ni begriper inte! Det är därför du är journalist och jag vd för ett företag", rasar Muller enligt boken.

Nordström skriver att Mullers kupp orsakar "stor irritaiton hos många", även svenska regeringen. "Vi var mycket förvånade", säger statssekreteraren Jöran Hägglund i boken. Muller kallas till långt samtal med regeringen och fick förklara allt i detalj i "avsevärt mjukare ton än mot journalisterna".

Mullers nästa åtgärd blir att lägga locket på. Resultatrapporten för första kvartalet 2010 ställs in med hänvisning till en halvårsrapport som kommer i augusti.

Dock kommer besked om att Muller får 120.000 Spyker-aktier i "bonus" för det genomförda Saab-köpet. Han säljer aktierna direkt för motsvarande 4 miljoner kronor. "Jag är värd en belöning", säger Muller i boken och hänvisar till att Spykers aktiekurs stigit efter Saab-köpet. Nordström pekar dock på att Spyker fortfarande går med "gigantisk förlust".

I maj 2010 blir det dags för Muller och Saab-vd:n Jan-Åke Jonsson att köra italienska bilrallyt Mille Miglia med varsin Saab 93 från 50-talet. Jonsson kör in i ett hus och Mullers generator krånglar, men båda kommer i mål. Muller berättar dock enligt boken att han saknar de kraftigare bilar han kört tidigare i samma lopp.

Nästa vredesbrott av Muller kommer efter nya protester från holländska Aktiespararna. Antonov försvunnit ur Spykers ägarbild efter GM:s begäran, och det var Muller som köpte Antonovs ägarandel med lån på 31 miljoner euro från Antonov. Problemet är att det i efterhand framkommit att Muller gett Antonov säkerhet i form av Spykers ursprungliga sportbilsverksamhet.

Aktiespararna rasar och menar att det är "en total sammanblandning av Mullers egen ekonomi med Spykers" som inte godkänts av Spykers aktieägare. När Nordström konfronterar Muller med uppgifterna blir det irriterade svaret: "Jag är så trött på den här sortens frågor". Muller förklarar upplägget som en god nyhet för aktieägarna, eftersom det innebär "en möjlighet att sälja en förlustverksamhet" om Antonov skulle överta säkerheten. "Kom med seriösa frågor! Slösa inte bort min tid på den här sortens skitsnack", ryter Muller till Nordström.

I februari 2011 framkommer att Antonov ska köpa sportbilstillverkningen för 32 miljoner euro, varav drygt hälften om verksamheten går med vinst före år 2016. Muller blånekar till att den affären har att göra med diskussionen om säkerheten för lånet. "Det här är en helt fristående affär", bedyrar Muller för Nordström som själv konstaterar att "för en utomstående framstår det som osannolikt".

Pengarna från Antonov-affären går enligt boken till att minska Spykers skulder men även skulderna i Mullers privata bolag Tenaci. Holländska Aktiespararna protesterar igen: "Muller prioriterar sig själv och slår vakt om sina egna pengar", säger en talesperson från föreningen.

Sommaren 2010 har Saab-fabriken börjat komma igång så sakteliga, men det har tagit ännu längre tid än väntat enligt boken. "Du måste komma ihåg att Saab var i likvidation. Hela bolaget var dött!", förklarar Muller för Nordström.

Mullers mål på 50.000-60.000 sålda Saab-bilar år 2010 står fast. Han konstaterar att det finns 4,5 miljoner Saab-ägare i världen, och bara en bråkdel av den köper nya Saabar kommer målet nås.

I september 2009 har nya Saab 9-5 premiärvisats, och i maj 2010 ska den lanseras på riktigt. 250 biljournalister provkör bilen och "domen är övervägande positiv" enligt boken. Snarast klagas på att bilen är stor och dyr, men Muller vill att Saab ska konkurrera med andra premiummärken som Audi, BMW och Mercedes skriver Nordström.

Sommaren 2010 blir ett bakslag att kinesiska företaget BAIC backar från planerna på försäljningssamarbete med Saab. BAIC har tidigare köpt maskinerna för att göra gamla Saab 9-3 och 9-5, och diskussioner fördes om närmare samarbete men det blir bara avsikter om "möjliga framtida tekniska samarbeten" skriver Nordström.

Klart blir dock att Jason Castriota helt går över till Saab som chefsdesigner.

I juli 2010 arrangerar Muller en fest för alla Saab-fans; "Trollhättan Saab Festival", med målet att bland dem locka de köpare av nya Saab-bilar som behövs. Folk kommer i tusental med sina Saabar, och Antonov själv bjuds in av Saab-fansen att köra rally i en Saab-bil. Antonov kommer till Sverige i privatjet, och har även sin Spyker-bil med sig. I rallyt kommer han i mål i en Saab 99 från 1978, och slutar på en 23:e-plats med kylarvätskeläckage som enda problem.

Festen avslutas med stor middag för 800 gäster med glada framträdanden av Muller och Saab-vd:n Jan-Åke Jonsson. Antonov kommer också upp på scen i rallyoverall som han inte hunnit ta av sig. Muller säger sig hoppas att Anotonovs "exil ska vara tillfällig" enligt boken.

Senare sommaren 2010 flyttar Muller till Mallorca. Enligt Nordström är han trött på "holländsk småaktighet", och att holländarnas avoga inställning till Spyker aldrig kunde ha hänt Ferrari i Italien. Frågetecken uppstår om Mullers ekonomi. Han säljer Spyker-aktier och bilar från sin bilsamling, och hyr bara huset på Mallorca står det i boken. Muller förklarar sig med att han ändå aldrig hade tid med bilarna som bara behövde repareras, skriver Nordström.

Muller irriterar sig även på svensk press - särskilt Dagens Industri. I augusti 2010 frågar sig DI om Antonovs tålamod med att låna ut pengar utan att vara ägare i Spyker och därmed Saab. "Muller blir vansinnig", skriver Nordström och konstaterar att Mullers "häftiga humör" är "ett av hans mindre sympatiska drag". I ett särskilt pressmeddelande går Muller ut och deklarerar att Spyker inte kommer att ha kontakt med DI längre på grund av tidningens "spekulativa och ofta negativa artiklar".

Och trots Trollhättans-festen och 9-5-lanseringen, blir Saabs försäljning en besvikelse. Muller tvingas sänka målet på 50.000-60.000 sålda bilar 2010 till 45.000 bilar. "Vi var kanske något för optimistiska", säger Muller enligt boken men skyller på Saabs tröga start efter likvidationen med förseningar från underleverantörer.

Inför Spykers halvårsbokslut framkommer även att bolaget som nu inkluderar Saab, har skulder som överstiger tillgångarna med 126 miljoner euro. Orsaken är GM:s preferensaktier på 326 miljoner euro vilket bokförs som skuld. "Det är en bokföringsteknisk detalj och inget att oroa sig för", säger Muller till Nordström. Muller bedyrar att det inte var orsaken till den inställda kvartalsrapporten.

I oktober 2010 blir ett bakslag att Saabs nytillsatta brittiska säljchef hoppar av för att bli varumärkeschef för Jaguar. Därtill kommer Spykers resultatrapport för tredje kvartalet som visar ett resultat på -50 miljoner euro, och att försäljningsprognosen för 2010 nedjusteras till 30.000-35.000 sålda bilar. Muller pekar återigen på den försenade starten, medan målen för 2011 och 2012 ligger fast. "Vi ligger bra till", säger Muller till Nordström.

Men Muller plockar snart upp en ny kanin ur hatten. I en presskonferens med Muller och BMW:s marknadschef aviseras att nya Saab 9-3 som lanseras 2012 kommer att ha en BMW-motor som åtminstone ett alternativ. Muller pratar vitt och brett om ett nytt nära samarbete mellan Saab och BMW och att "BMW aldrig skulle ingå ett sådant här avtal om de inte såg långsiktigt på Saab", skriver Nordström. Andra bedömare tonar ned beskedet och menar att det bara innebär att BMW kan tänka sig att sälja sina motorer till Saab, står det i boken.

I november 2010 blir det dags för premiären av nya Saab-jeepen 9-4X - "ett sorgligt försenat projekt" enligt Nordström. Saab har sedan länge försökt få denna mindre jeepmodell till stånd, medan GM valt att avvakta med hänvisning till kapitalbrist. När modellen nu lanseras är det 1,5 år efter plan. Muller har dock stora planer på att den ska säljas i 15.000-20.000 exemplar per år. Nordström skriver att 9-4X "lämnar mig kall", och att den är alltför lik den Cadillac-modell som 9-4X delar plattform med.

Mot slutet av 2010 gör Muller och Saab-vd:n Jan-Åke Jonsson ett framträdande för svenska Aktiespararna i Stockholm. Muller förutskickar lanseringen av 9-4X år 2011, nya Saab 9-5 kombi, nya 9-3 år 2012, och sedan lilla 9-2 "så fort finanserna säkrats". Försäljningen av 9-5 sedan går enligt Muller bra och Saab lär till och med mot ersättning kunna låta utomstående bilföretag utnyttja Saabs bilplattform. "Vi har verkligen kommit en lång väg", instämmer Jonsson.

Nordström går efteråt fram till Muller som fått en del fysiska besvär. Han "ser trött ut", haltar, och har opererats för gallsten. Nordström beskriver Muller som ovanligt lågmäld och med svettig överläpp. Rykten finns om att Saabs försäljning inte ens kommer att nå 30.000-35.000 bilar under 2010. "Vår plan ligger fast, men visst hade jag velat se fler bilar sålda", säger Muller till Nordström.

Muller överraskar genom att inte gå till motattack när Nordström frågar om målen för 2011 och 2012 verkligen kan nås. "Det är en rättvis fråga. Det finns inga garantier, och vi måste fortsätta jobba hårt", svarar Muller enligt boken.

Slutsiffran för Saabs försäljning 2010 hamnar på något över 28.000 bilar.

Ian Hammar