Stockholmsposten

Det är arla morgonstund när Arla i form av mjölkbilen kommer till gården Vretaberg en strålande solig septembertisdag. Chaufför Johan Hammarlund har hunnit med att hämta mjölk på Husby, och Vretaberg blir dagens nummer två i en räcka på 16 gårdar. Bosse och Fredrik på gården har mjölkat sedan femsnåret, och är precis klara till Johans ankomst vid sju. Bilen kommer punktligt, som den alltid gör, varannan dag, året om.

Själv är jag just uppstigen från en övernattning i huvudbyggnadens jungfrukammare, och jag frågar Johan om jag får följa med på dagens runda. Tack vare att jag dagen innan fått klartecken från åkeriägaren går Johan med på saken. Så jag hoppar upp i Scanians passagerarsäte, och vi skumpar iväg när Vretabergs mjölkcistern är tömd. Mellan oss har vi 420 hästkrafter, och bakom oss en rostfri tank på 13 kubikmeter som nu innehåller Vretabergs 3 520 liter, samt alltså Husbys mjölk.

Johan Hammarlund är i 35-årsåldern och bor själv på landet utanför Gnesta, med familj och hästar. Han är inte släkt med popsångaren Jan ”Jag vill leva i Europa” Hammarlund, men bor däremot granne med Gnesta-Kalles son. Till utseendet påminner han lite om en yngre version av Rolv Wesenlund, den norske komikern som spelar Fleksnes.

I 15 år har Johan jobbat som mjölkbilschaufför; dessförinnan körde han under en kort tid bland annat ostkakor åt Frödinge.

– Det är ett fantastiskt jobb att vara mjölkbilschaufför, säger Johan, som utan att jag frågar om det förstår att hans åsikt om jobbet intresserar mig. Han menar vad han säger, och det är inte svårt att tro honom när sensommarsolen stiger.

– Det är trevligt och fritt. Det enda dåliga är att det kan vara lite halt på småvägarna på vintern. Men Göran [Vretabergs inspektor] är bra på att hålla Vretabergsvägen i bra skick, säger han med eftertryck när vi svänger ut på stora vägen.

Johan har varit ute och kuskat runt ett par timmar nu: Han lämnade åkeriet i Trosa redan tjugo i sex på morgonen. Scanian går dygnet runt, vilket blir 30 000 mil om året, i tre år. Sedan utrangeras den. Johan har stött på gamla mjölkbilar som gjorts om till gruslastbilar.

Eftersom bilen är i gång jämt jobbar chaufförerna i skift. Johan förklarar sitt komplicerade schema, med dag- och nattjobb om vartannat.

– Det är inte roligt att jobba natt, men det och helgersättningarna gör att det är bra betalt för att vara ett chaufförsjobb.

Direkt efter Vretaberg åker vi till Tumba, som är närmast belägna tätort. Mjölkbilens släpvagn står på en parkeringsplats och väntar på oss. Under dagen använder vi den som ett magasin: den får inte följa med till någon gård, men står och väntar på olika platser längs vägen. Den kopplas på och av flera gånger, och rymmer 28 kubikmeter – drygt dubbelt så mycket som själva tankbilens tank och alltså ungefär åtta vretabergslaster. Då och då pumpar vi över mjölk från tankbilen till släpet, med en hastighet av några hundra liter per minut. 

Efter parkeringsplatsen i Tumba åker vi till Balingsholm, där mjölkpersonal och en hund med enligt sin matte ”ganska mycket mastiff i sig” möter upp. Mastiffer beskrivs ibland som svåra att tas med, men den här är mild på blandrasers vis. Annat var det förr om åren, säger Johan, med två rottweilers på en annan gård.

– De fick stängas in i en bil när jag kom. De var helt galna, skällde och hade sig och visade tänderna genom vindrutan för att visa att de ville bita mig. 

 Hämtningen går snabbt och effektivt här också, precis som på Vretaberg. Det märks att Johan har rutin, både när han sköter mjölkbilsdatorn och när han hoppar i och ur lastbilshytten. Inte på en enda gård är jag snabbare än Johan, varken ut ur eller in i lastbilen. Ändå verkar han inte det minsta stressad. Gårdsfolket verkar trivas med honom och han med dem.

Det enda missnöjet som uppstått berättar Johan om när vi kör på en liten skogsväg mellan två gårdar.

– Det var under älgjakten för några år sedan, precis på den här vägen. Jag kom precis lagom för att se en älgko med två kalvar gå över vägen, och lite längre bort stod en bonde och hade dem på kornet. När jag och min mjölkbil kom dundrande försvann såklart älgarna till skogs. Tänk dig, där hade han sett fram emot älgjakten hela året, och så kommer jag och saboterar allt. 

Färden går mot Alfa-Lavals gård Hamra. Det är en av landets modernaste och mest produktiva mjölkgårdar, och skillnaden mot både Vretaberg och Balingsholm är slående. Storleken på cisternen, asfalten på området, de moderna byggnaderna: allt signalerar stordrift. Så tar det också mycket längre tid att tappa ur mjölken här än på tidigare gårdar. Vi får ihop ungefär 10 000 liter; tre gånger så mycket som på Vretaberg. 

Snart vidtar Brink, en mindre gård med knappt 1 000 liter att lämna. Vi blir lite fördröjda av en gammal gumma som står och köper mjölk för att ta hem till Södertälje. Hon har svart kjol, huckle och tatuerad hand, och hon ler och vill bjuda på bröd. Jag tackar nej, och Johan säger efteråt att det var rätt agerat.

– Om hon inte själv ville ha brödet är det inget att ha. Hon är inte kräsen, äter till och med efterbörd.

Efterbörd, får jag veta, är det som kommer ur kon efter kalven vid förlossningen. Jag frågar inte hur Johan kan veta att hon äter det.

– Hon frågade mig om skjuts till Södertälje, men det ska man akta sig för. Hon är ju hur gammal som helst, och hur skulle det se ut om hon dog här i hytten? Dessutom: får hon skjuts säger hon till sina kompisar att jag är snäll, och då får jag dras med dem, alla gamla kärringar som kommer till Brink från Södertälje och köper mjölk.

Förutom gumman träffar vi bonden, en annan snäll blandrashund (som inte heller den vill ha gummans bröd, konstaterar Johan lakoniskt), och lagårdskarl Kjell, som har rast vid vårt besök. Precis som gumman är Kjell tatuerad.

– 761 gånger pengarna, säger Kjell belåtet medan vi väntar på att mjölken ska pumpas in i bilen. Han har satsat 50 kronor på trav, vilket alltså gett en rejäl vinst.

– Kanarieöarna är mina, skrockar han.

När vi lämnat Brink säger Johan att Kjell tillbringar flera månader om året på Kanarieöarna, ”hur han nu finansierar det”.

Johan känner personalen på gårdarna väl vid det här laget. Förutom att vara mjölkbilschaufför är han lite av deras länk mot yttervärlden, säger han, och får dessutom ibland agera stödperson. En gång var det en bondhustru i 75-årsåldern som grät ut angående sin makes otrohet, till exempel.

– Den stund hon stod och kramade mig och grät kändes väldigt lång, minns Johan.

Till dessa roller kommer ambassadörens: Arla säger ofta till mjölkbilschaufförerna att de är företagets ansikte utåt, Arlas ”ambassadörer” gentemot mjölkbönderna.

– Men man får inte direkt några ambassadörsförmåner. Något kunde man väl få, tycker jag. Jag skulle nöja mig med ett par veckor på Gotland. 

Vi fortsätter att beta av gårdarna söder om Stockholm. Det går undan, och vid varje gård meddelar mjölkdatorn, monterad där bak, förväntad volym. All mjölk registreras automatiskt, så mjölkbilschauffören slipper föra den loggbok han tidigare var tvungen att skriva ned allt i. Inte ens vilken gård vi är vid behöver matas in i datorn – det ”vet” den med hjälp av GPS, satellitnavigeringssystemet. För att lära sig hantera datorn har Johan varit på kurs tillsammans med andra mjölkbilschaufförer.

Snart kommer ytterligare en effektivisering, avslöjar Johan: bilpumpar och -slangar som ska fördubbla flödeshastigheten. Därmed kanske så mycket mer inte går att göra med produktiviteten i inhämtningsskedet, tänker jag: tankbilsekipagen håller till exempel redan maxlängden 24 meter. Visserligen ska själva bilens tank snart bytas ut till en lite större, men det är en ganska marginell förbättring. Jag funderar för mig själv på pipelines mellan gårdar och mejeri, men det känns som en väl dyr investering. Även om försök med sådana tydligen gjorts i vissa europeiska länder, enligt Kunskapens Bok från 50-talet. 

Efter att ha avverkat Södertörn, med gårdar i dalarötrakten som sista stationer, vidtar den timslånga resan norrut: mot Arlas stockholmsmejeri i Kallhäll utanför Järfälla. Under etappen har vi en Coca Cola-lastbil i närheten av oss, ibland framför, ibland bakom. Ingen av oss tänker på symboliken, trots att vi tidigare under dagen diskuterat dryckespreferenser. Båda föredrar vi mjölk framför läskedrycker, och är på så sätt motvalls: den svenska mjölkkonsumtionen har gått stadigt nedåt sedan andra världskriget, från nästan 20 liter per person och månad 1945 till knappt 10 liter idag.

– De som säger att de inte gillar mjölk vet nog ofta inte riktigt vad de talar om, förmodar Johan, som under dagen köpt Arlas nya drickbara yoghurt på Konsum i Sorunda. Själv köpte jag iste med stor flasköppning. När isteet är slut norpar jag på ett par gårdar de få deciliter som rinner ur när Johan kopplat loss tankbilsslangen, och njuter av den färska mjölken i lastbilshytten. 

Johan berättar om de förändringar i branschen han kunnat iaktta under sina 15 år som mjölkbilschaufför. Det mest slående är koncentrationen till större gårdar, och att smågårdarna lägger ned sin produktion. För att Arla ska hämta mjölk på en gård kräver de minst 100 liter per hämtning om gården varit med ett tag, och 300 liter om det är en ny gård. Inte mycket jämfört med Vretabergs tusentals liter, men ändå en tröskel.

– Jag gillar inte det att det går mot större och större gårdar och att de små slutar. Det blir ju mindre jobb för oss på så sätt, säger Johan.

I hytten ligger lite statistik från Arla Foods, som visar att det under det senaste året i genomsnitt slagit igen mer än en mjölkgård om dagen. Johans åkeri har gått från tre till en mjölkbil genom åren; senast i juli i år drogs en bil in. De mjölkbilschaufförer som slutar går över till att köra oljetransporter i stället.

– Och de mjölkbönder som slutar säger att de ska börja gräva med grävmaskin i stället, men det vet jag inte om det blir så mycket med, säger Johan.

– Vretaberg som är en så stor och fin gård borde väl kunna ha ännu större volymer, tycker han. 

Väl framme vid mejeriet tvättar Johan av Scanian. Bilen tvättas utvändigt och tankarna diskas invändigt en gång per dygn, och chaufförerna turas om med vem som gör vad.

Sedan pumpas mjölken från bilen och upp i någon av de sex silor som vardera rymmer 125 kubikmeter, eller knappt fyra fulla mjölkbilsekipage. Det tar ungefär en halvtimme att tappa ur alltihop. Därefter går bilen direkt vidare: Johan ska lämna över till sin kollega, som ska avverka någon annan av de sammanlagt fyra rutter bilen går på.

På Vretaberg ska snart eftermiddagsmjölkningen börja.

Martin Lindgren
[reportaget har tidigare publicerats i Vretabergsbladet, en tidning för gården Vretabergs aktieägare och medarbetare]

Om att göra artikeln: när tjänstemän på Arla fick nys om vad jag hade på gång fick jag flera samtal från chefer på olika nivåer med uppmaningar att låta bli. Jag ignorerade dem, och hänvisade till att åkeriet, som ju äger bilen, hade gett klartecken och att det nu var upp till chauffören. Efterhand berättar jag för Johan om min oro för att Arla ska ringa och på något sätt förbjuda mig, och det blir ett litet spänningsmoment där vi kajkar fram i landskapet.

Efteråt uppskattar jag nog dock, trots allt, Arla-folkets attityd: det har varit en del sabotage mot gårdar av veganer och annat, och det känns bra att viss försiktighet omgärdar den mjölk jag går och handlar. Efter min resa ringer också åkeriägaren mig och har, efter att han fått samtalen mellan mig och Arla refererat för sig av Arla-männen, en mer tveksam inställning än förut till det jag gjort.