Jämte Dalins Argus är Stockholmsposten det svenska 1700-talets mest betydelsefulla periodiska skrift. Argus blev epokgörande både på grund av innehåll och form, den introducerade en ny genre, den moraliska veckoskriften, vars ändamål uttrycktes av mottot utile dulci: att servera nyttiga lärdomar och betraktelser i smaklig och lättsmält form. Den var således till uppställning, innehåll och ändamål väsentligt skild från vår tids dagspress. Den var vidare en enda mans verk och dess samtida och historiska betydelse är identisk med Dalins egen insats i vår prosakonst. Det är språkkonstnären Dalin, som gjort Argus till en milsten i utvecklingen och till själva portalen för frihetstidens vittra era.
Man brukar vanligen säga något liknande om Stockholmsposten. Den är Kellgrens tidning. Påståendet kan inte bestridas. Från de första numren förde han där sin talan och höjde där upplysningens banér. Där stred han för sina voltaireanska ideal med en bravur och en entusiasm, som knappast kommit någon annan andlig rörelse till del i ett tidningsorgan. Men det var för det första inte bara Kellgren, som skänkte Stockholmsposten dess vittra berömmelse. Där publicerade också fru Lenngren sina utomordentliga dikter, där framträdde den unge Franzen i sin poetiska blomningstid och där stöter man på också ett flertal av tidens övriga kända och erkända poeter. Och vidare, Stockholmsposten var inte en tidskrift med ett strikt, programmatiskt uttalat vittert eller kulturellt program. Den var till det yttre en vanlig tidning i modern bemärkelse. Den blev inom kort daglig, den meddelade in- och utrikes nyheter, dess redaktion bestod av flera personer, den införde annonser och insändare. Redaktören hette J. Chr. Holmberg och var en driftig bokhandlare, vilken ingalunda hörde till upplysningsentusiasternas falang utan tvärtom var av otvetydigt pietistisk läggning. Som redaktionssekreterare fungerade till en början f. d. bokhandlaren J. J. Schildt, varefter K. P. Lenngren, skaldinnans duglige make, övertog sysslan. Publicisten P. Rudin skötte den lilla utrikesavdelningen mot en årlig avlöning. Beträffande uppställning, redigering och journalistisk teknik har Stockholmsposten inte åstadkommit något nytt. Den överensstämde häri med andra samtida organ, främst annonstidningen Dagligt Allehanda, vars format och stående rubriker nära efterbildades. Stockholmsposten införde således inte någon ny genre, dess betydelse ligger helt och hållet i den nya anda, som här trädde fram, ehuru det samtidigt måste framhållas, att själva den stilistiska elegansen i Kellgrens och även andra medarbetares journalistik var något för tiden enastående och banbrytande.
Emellertid var det säkerligen Kellgren, som i förening med Lenngren och Rudin tagit själva initiativet till Stockholmsposten. Hans avsikt var därvid utan tvivel att som fast medarbetare i denna nya tidning få ett språkrör för sina ideer. För medarbetarna synes det likväl ha betraktats som något självklart, att de icke ensamma skulle fylla numren med sina alster. Därtill hade de varken tid eller förmåga och dessutom var det skick och sed, att allmänheten själv skulle bidraga i pressen. Läsekretsen besatt också en icke föraktlig skrivklåda vid denna tid och man betalade gärna en liten slant för att få in en välbehövlig insändare eller för att få se sina tillfällighetsdikter i tryck. Stockholmsposten förkunnar också i sin anmälan, att den vill vara en allmänhetens tidning, vilket den även i ganska hög grad blev. Därav kommer det sig, att polemiken i Stockholmsposten av de olika parterna fördes lika mycket inom som utom tidningens spalter. Det hände inte så sällan, att Holmberg kunde ta in en ovettig artikel av pietistisk grundton, riktad mot Kellgren, utan dennes vetskap, och han i sin tur kunde svara i form av en ny, med någon signatur undertecknad insändare. Så gott som samtliga bidrag äro f. ö. anonyma.
Var å ena sidan Stockholmspostens innehåll tämligen brokigt, så fanns det å andra sidan icke någon annan samtida tidning, som i lika utpräglad grad följde en viss, bestämd kurs. Kellgren satte sin stämpel på den. Den ton, som anslogs, var hans och trots alla påfrestningar lyckades han hålla rodret med stadig hand. Kellgren förblev ju en trofast upplysningsman ända till slutet. Han kämpade pro sensu communi samtidigt som han i sin dikt anslog romantikens strängar. Han var också en entusiast hela livet igenom.
Men hans allvar fördjupas alltmer och hans entusiasm vibrerar på olika sätt, allteftersom åren gå. Den ljuder med manligt patos under de senare årens allvarskamp eller lyfter sig på känslans och fantasiens vingar i hans sista dikter. I Stockholmspostens första årgångar däremot är det den ungdomliga entusiasmen, som ljuder emot oss, det spotska gaskognarhumöret och den galliska blaguen som vapen för upplysning, yett och rätt. Då Stockholmsposten hela tiden är Kellgrens språkrör, förändras således äyen tonen i tidningen. Man kan sätta en bestämd gräns kring år 1784; det är gränsen för Stockholmspostens glada och frispråkiga ungdomsår. Vad som utmärker Kellgren under dessa år, är främst lusten att chockera och reta, att ständigt plocka fram någon lämplig driftkucku och överhuvud skaffa sig fiender på halsen för att med illfundig ironi och överlägset dräpande satir sätta in nådestöten, elegant och träffsäkert. Kellgren är den svenska Parnassens och det svenska småborgerskapets fruktade toreador och tjurfäktare, han formligen njuter, när replikerna och de förbittrade anklagelserna susa om öronen på honom, och ett tillfälle till gyckel låter han aldrig gå sig ur händerna. Denna känsla av överlägsenhet dominerar ända fram till Thorildstriden. Det är i själva verket först kolossen Thorild, som med sin basstämma gör slut på Stockholmspostens ungdomsår. Tonen mattas av och stridslusten dämpas. Kellgren tystnar för en tid och låter Leopold övertaga värjan.
Det är från dessa Stockholmspostens tidigare årgångar, som ett urval här gjorts. Slår man upp en sådan tidningsårgång och börjar bläddra i de fyrasidiga, med tät frakturstil tryckta numren, finner man, att de vanligen inledas med Utrikes Nyheter, i regel hämtade ur fransk press och av tämligen obetydligt slag; någon överblick av världshändelserna kan man ju inte heller begära att få. En dikt eller mera betydande artikel kan också inleda numret. De inländska nyheterna, som ofta på tredje sidan bruka följa, bestå likaledes mest av kuriosa. Inte heller här får man utförliga underrättelser om de betydelsefulla händelserna. En sådan tilldragelse som änkedrottning Lovisa Ulrikas död omnämndes t. ex. icke annat än genom avtryck av den officiella bulletinen. Man framhöll icke heller typografiskt de olika händelsernas sensationsvärde. Däremot kan man av åtskilliga tecken se, att allmänheten slukade nyheterna lika girigt som nu för tiden. Bland övriga stående rubriker märkas till en början predikonotiser och Ankomne Resande. Slutligen följde annonserna eller Notificationerna, som det den tiden hette. Det övriga innehållet utgjordes av insändare i olika. ämnen, redaktionella. artiklar, småpoem, anekdoter etc. Bland de stående rubrikerna ha nog Ankomne Resande och Notificationer det största intresset. Man kan verkligen vid studiet av dem få en liten glimt av tidens vardagsliv och känna en säregen doft av 1700-tal. Bland mängden av vardagliga och okända resande, ofta innehavare av nu för längesedan utdöda yrkestitlar, kan man stöta på någon notabel passagerare och följa honom till hans enkla logi i Staden mellan broarna, och av annonserna får man veta, vad som köptes och såldes, vad som åstundades och – inte minst intressant – vad som borttappades, vad folk läste för böcker, hur de kläddo sig och vilka nöjen de bevistade. Även dylika smånotiser , som man egentligen finner mycket större rikedom av i Dagligt Allehanda, bli på något vis mer roliga i Stockholmsposten än i någon annan tidning. Det beror kanske på att de komma som ett angenämt komplement till all annan nöjsam läsning och inte blott äro oaser i den öken, som tidens övriga press bra mycket liknade.
Ser man på det egentliga innehållet, finner man mycket lätt förklaringen till att Stockholmsposten från början väckte uppseende, att den blev som en stormsignal och ett fälttecken, att man ömsom häpnade och förargade sig, förtjustes och förfasades. Den höjde oförfärat libertinismens tyrsosstav och det eleganta lättsinnets fladdrande vimpel, den sköt med den träffsäkra, svidande, överlägsna och spirituella satirens vapen. Mest uppseende väckte nog just libertinismen, den frigjorda moralen, den ogenerade öppenhjärtligheten i fråga om ämnen, som man annars inte talade om. Tidens moral var sannerligen inte den bästa, men gränsen mellan hur man levde och vad man offentligen lät komma till uttryck var strängare hållen. Häremot bröt Stockholmsposten öppet och detta skulle ju kunna räknas med till dess kamp mot obskurantism och hemlighetsmakeri, om inte förkärleken för det ekivoka och lasciva alltför tydligt trädde i dagen. Inom detta område ha ju inte bara den varmblodige Kellgren utan även den kloka och sunda fru Lenngren varit mera frispråkiga än vad som nu anses alldeles passande. Ändå värre blev det, när sådana förmågor som teaterskribenten Björn släpptes lös i spalterna. Det rent plumpa och smaklösa började överväga och tidningen fann sig manad att dra in på de fransyska anekdoterna och frivola epigrammen. Ofta är det dock en frisk, sund och munter sinnlighet, som möter oss i de tidigare årgångarna.
Stockholmspostens satiriska samhällskritik gällde alla möjliga företeelser och förhållanden. Dess kåserier kunna med glans mäta sig med den nutida pressens, dess satir har inte mistat sin udd trots den mer än sekelgamla åldern. Det är snarast förvånande, hur modern och aktuell den ibland kan vara. 1930-talets jazzungdomar äro inte annorlunda funtade invärtes än dåtidens fänrikar och moderna unga damer visa sig vara, och nutidens ungdom har inte fått så spirituellt illfundiga vedersakare som 1700-talets ägde i Stockholmspostens kåsörer, småstadsandan äger icke i Grönköpings Veckoblad sakkunnigare vedersakare än dem, som i Stockholmsposten formulerade de ra1janta nyheterna från Skövde, Karlskrona och Nyköping, hembiträdenas och husmödrarnas inbördes förhållanden äro inte aktuellare än de voro på den tid, då Stockholmsposten diskuterade om pigor och matronor, nutida extravaganser och "senaste dumt" i moder och klädedräkt bli inte kvickare kommenterade än 1780-talets koaffyrer i Stockholmsposten, präster och professorer äro inte vanligare i våra skämttidningar än i dess spalter och det aktuella problemet om huvudstadsuniversitet eller landsortsuniversitet har sin motsvarighet i de pilar, Kellgren från upplysningens stockholmska högborg avsköt mot Lund och Uppsala.
Om man vill, kan man sålunda fortfarande läsa Stockholmsposten för dess egen skull, men framför allt studerar man den därför att den på ett så enastående sätt ger en bild av upplysningens genombrott i Gustav III:s Sverige. Det finns intet annat dokument, som låter oss komma tidsläget så nära inpå livet. Man kastas mitt in i stridsvimlet, och striden förs med en frejdighet och en värv, som fortfarande rycker läsaren med sig. Kellgren tröttnar aldrig att angripa fuskarna i diktkonstens ädla skrå, bröllopspoeterna och namnsdagsblåsarna, att häckla latinstudium, cartesiansk filosofi och andefattigt universitetsgräl, att ge illfundiga tjuvnyp åt ortodoxi och pietistiskt svärmeri, att lovsjunga förnuftets segrar och prisa Voltaire som världens mest strålande snille och ädlaste människa. Smidig och snabb, påpasslig och träffsäker ger han aldrig fienden ett ögonblicks andrum.
Men trots all entusiasm, all ungdomlig bravur, trots själva den intolerans, varmed han kämpar för toleransens upplysta förnuft, märker man också i dessa tidigare artiklar schismen i Kellgrens väsen, det vacklande i hans position, oförenligheten mellan intellektets krav på klarhet, förnuftsmässighet och upplyst tänkesätt och poetens krav på känsla, innerlighet och ursprunglighet. Redan nu inser han, att den värld, där upplysningens ideal förverkligats, inte skulle ha något rum för hjälten och skalden, för ärans, sångens och hänförelsens "sublima förvillelse", och han anar i sin innersta fiber makten av den stolta inspiration, som en gång skulle komma honom att bliva den hänförda lovsångaren av Inbillningens värld.
Stockholmspostens satir var främst ett vapen i en strid för högre ändamål, en smidig klinga i de första, friska förpostfäktningarna. Den byttes ut mot bredare svärdseggar och tyngre artilleri i den kommande kampanjen, men den blev icke utan betydelse inom den litterära utvecklingen. Stockholmspostens satir efterbildades och fortsattes i den efterfö1jande pressen, och man kan spåra dess inflytande ända till Lars Hiertas Aftonblad. Men framför allt återfinna vi atmosfären från de första årgångarna hos fru Lenngren. Den unga Stockholmsposten har varit hennes vittra skola och Kellgren hennes magister. Kring 90-talet är hon färdig att ta upp den fallna manteln och i sina klassiska dikter fortsätter hon i de första årgångarnas satiriska anda, samtidigt som hon funnit sin egen, oefterhärmligt personliga ton. Hon fortsätter en tradition, som till slut skulle fullfö1jas av Fredrik Cederborgh i hans satiriska sederomaner.
De artiklar ur Stockholmsposten, som här sammanförts, ha hämtats från årgångarna 1778–1784. Ett bidrag från 1785 har därjämte medtagits. Som alltid när det gäller en antologi, skulle urvalet kunna ha gjorts på många andra sätt. Vad som här främst avsetts, är att åstadkomma en samling, som dels kan läsas utan alltför stort besvär och helst med nöje, och som dels är representativt för Stockholmspostens karaktär, för dess stil och journalistik och i någon mån kan åskådliggöra dess historiska insats och betydelso. Upplysningskampen och de Kellgrenska synpunkterna kunna sägas utgöra den röda tråden i volymen, men däremot har inte den stora striden följts på alla de olika fronterna. Litteraturhistoriskt sett har väl den rent vittra striden mest uppmärksammats, kampen mot "rimkopplarna", Leopoldstriden och Thorildstriden, men dessa kampanjer ha här blott sporadiskt blivit berörda. Dels äro nämligen hithörande artiklar mycket långa och talrika, dels skulle en vidlyftig exemplifiering av en obetydlig dagspoesi och utförliga kommentarer varit nödvändiga. I stället har en särskild avdelning ägnats Voltairestriden, vilken i lika hög grad är betecknande för dessa årgångar och kanske ännu bättre belyser Stockholmspostens stridsmetoder. I övrigt har urvalet särskilt ägnats artiklar och serier av mera allmänt och lättillgängligt innehåll. En första grupp utgöres av Stockholmspostens kvinnosatir, ett ämne som tidningen kärleksfullt omhuldade under just dessa år och inom vilket satiren utvidgades till en verklig novellkonst i smått, ett av de mycket sparsamma exemplen på en sådan, som vi äga från 1700-talet. Särskilt kvinnobreven, med deras psykologiska träffsäkerhet och satiriska stilkonst, förefalla väl värda att räddas undan glömskan. En annan grupp utgöres av några av de maliciösa notiserna från landsorten och en tredje ger exempel på universitets- och prästsatiren. En särskild avdelning upptager några omdebatterade dagsfrågor och situationsbilder, såsom om tjänstefolkets behandling, informatorernas ställning, kaffehusskildringar etc. Hit ha också utdrag ur Stockholmspostens båda skämtnummer hänförts. Sist kommer en samling, nästan uteslutande bestående av Kellgrensartiklar, avseende att länma några typiska exempel på Kellgrens journalistiska verksamhet under dessa år.
Texten har avtryckts ordagrant, utom beträffande uppenbara tryckfel. Interpunktionen har däremot något moderniserats. I några få fall ha uteslutningar förekommit, men i regel är varje artikel fullständigt avtryckt. Uteslutningarna ha angivits genom streckning i texten och deras innehåll har omnämnts i anmärkningarna. Beträffande dessa senare kan man säkerligen framställa en liknande kritik mot dem som mot texturvalet. Det begränsade utrymmet har emellertid hindrat större fullständighet i kommentaren och hänvisningar ha i stället gjorts till förefintlig litteratur. Stockholmsposten har självfallet varit föremål för en långvarig och ingående forskning, men någon modern, monografisk och sammanfattande undersökning existerar icke. Bland de framställningar, som beröra de här citerade artiklarna, märkas först två utförliga och grundliga kapitel i Gustaf Ljunggrens Sv. Vitterhetens Häfder, den enda befintliga redogörelsen för tidningens verksamhet i dess helhet. Vidare har Kellgrens författarskap uppspårats och undersökts i åtskilliga studier, de flesta offentliggjorda i Sv. Litteratursällskapets publikation Samlaren. Den viktigaste, här ofta anförda, är Martin Lamms Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten, Saml. 1910, kompletterad på sitt sätt av kapitlet om Kellgren i Gunhild Berghs Litterär kritik i Sverige. En annan studie, till vilken här ofta hänvisas, är Stockholmsjournalister på sjuttonhundratalet av Fredrik Böök i hans Stridsmän och sångare. Den ger den bästa introduktion till ett studium av Stockholmsposten och uppmärksammar särskilt satiren och de rent journalistiska egenskaperna. Samme författare har i Prosabidrag av fru Lenngren i Stockholmsposten, Saml. 1910, givit uppslag till frågan om fru Lenngrens prosaförfattarskap och i samband därmed citerat en del här återkommande artiklar. En instruktiv monografi över Kellgren har författats av Sylwan i Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs Högskola IX. Slutligen citeras ibland en av utgivaren författad bok, som har titeln Studie i svensk realism.
Elof Ehnmark, 1931
[Anmärkning: försök har gjorts att kontakta eventuella upphovsrättsinnehavare (förlag, ättlingar till författaren) för tillstånd till denna publicering, men utan framgång. Har någon sådan trots detta synpunkter på att Ehnmarks text är publicerad här: kontakta redaktionen för borttagning.]
Lägg till kommentar
Annons
| < Föregående | Nästa > |
|---|
