Stockholmsposten

  • Öka teckenstorlek
  • Standard teckenstorlek
  • Minska teckenstorlek

Om Stockholmsposten

Stockholmsposten innehåller lokala nyheter, reportage o dyl från främst Stockholm med omnejd, och har funnits i lite olika tappningar sedan 1778 (med vissa utgivningsuppehåll), då den första versionen startades av Johan Henric Kellgren. Den andra och mest kortlivade versionen gavs ut av C.F. Bergstedt och SE-bankens grundare A.O. Wallenberg 1869-70. I sin nuvarande och tredje version, startad 2004, har den sin bas i norra Vasastan (Hagagatan 52). Sommaren 2009 installerades en ny publiceringsplattform för Stockholmsposten.se, varvid en del layoutmässiga och tekniska förändringar genomfördes. Den redaktionella idén är dock densamma som vid starten på 1700-talet: oberoende journalistik om ditt och datt. Anknytningen till ursprungsversionen symboliseras av bilden på Johan Henric Kellgren intill Stockholmspostens logotyp.

Tips om allehanda nyheter emottages tacksamt, se kontaktsidan för kontaktinformation till redaktionen. Stockholmsposten respekterar källskyddet, så du kan tipsa och förbli anonym. Du kan även maila och framföra kritik eller idéer om hur Stockholmsposten skulle kunna bli bättre.

För annonsering, se under Annonsering.


Chefredaktör, ansvarig utgivare och upphovsman till bilder och texter om inte annat anges:
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den , 0736-22 75 56

Upphovsrättsintrång beivras.

Om Stockholmspostens ursprungliga version: se nedan, samt här för kommentar från 1931.

Programförklaring

[från första numrets förstasida, 29 oktober 1778]

N:o 1. Torsdagen den 29 October 1778.

Stockholms Posten
Sådan är Titeln af en skrift, til hvars utgifvande tvänne gångor i veckan et Sällskap här i Staden förenat sig. Anledningen härtil och Innehållet af detta Blad äro tvänne omständigheter, hvarom det Allmänna äger rättighet at nu strax fordra uplysning. I en tid, då genom den visaste Konungs outtrötteliga bemödande et fordom i djupaste förnedring, villervalla och fördärf störtadt Rike upnådt högden af ära, ordning och välmåga, i en så lycklig tid tyckes ingen ting vara lofvärdare än at på alt möjeligt sätt föröka medlen til det allmänna nöje öfver Fäderneslandets lyckeliga belägenhet, för hvars delande med sin Höga Person, Kongl. Maj:t funnit för godt at Rikets Ständer för det närvarande sammankalla. I en Monarchisk regering, där folket är endtledigat från alt bekymmer om egen välfärd, där en arbetar och millioner njuta, är ingen ting farligare än at lämna hopen åt den syslolöshet, som en oafbruten sällhet nödvändigt medförer. Menniskan, värksam af naturen, har en sådan fasa för ledsnaden, denna förminskning af dess varelse, at hon hellre arbetar på at skada sig sjelf, än hon samtycker at gjöra aldeles intet. Et trumpet och okunnigt folkslag, som fordom syslosatte med Politiske tvister, vanvårdat och föraktat Snillets läckra och oskyldiga nöjen, tyckes i synnerhet tarfva at blifva muntradt och uplyst. Detta är et ändamål, som några stilla Lärdoms-Idkare, brinnande af et upriktigt, fastän törhända vanmägtigt nit at i sin mån bidraga til Regeringens visa afsigter och öfvertygade, at kunskap är et lysande öfverflöd, då den ej leder till medborgerlighet, hafva föresatt sig med denna Skrifts författande. Ändamålet är klanderlöst; dess vinnande vore lyckeligt. Vi äga väl förut flere Tidningar och Journaler; men til mästa delen inskränkte inom mindre rymliga gränsor, Dagligt Allehanda undantagit, som utan tvifvel är öfverhopat af et alt för stort förråd af ämnen för at ej hindra sin Utgifvare i det val och skyndsamhet, hvarmed de böra framställas för Allmänhetens ögon. Vårt blad, hvilket, som förut sagt är, har til afsigt at gagna och behaga Läsare af alla särskilta Stånd och särskildt smak, kommer således at innehålla saker af alla slag, såsom de märkvärdigaste Ut- och Inrikes Tidningar, Bref, Reflexioner, Förslag, Anecdoter, små Poesier, Critiquer m. m. Utom alt sådant, som vi sjelfve samla och utarbeta och för hvars duglighet vi gjöra oss ansvarige, tilbjuda vi oss at utan betalning och oförfalskadt, införa hvad som hälst våre Landsmän behaga oss tilsända.* At göra oss förtjente af et sådant förtroende anse vi för vår skyldighet at jämte en orubbelig tystnads iakttagande om Författarnes namn, så mycket mindre uphäfva oss till granskare öfver de skrifter, dem någon på egit ansvar vil låta införa, som Censors ämbetet långt före detta af en uplyst Regering blifvit uphäfvit. Vi välsigna den dag, då fria Svenskar blefvo förlossade från et så barbariskt ok. Grym mot sig sjelf är den Konung, som tvingar sina undersåtare at göra sig osäker om den sällhet, han gifver dem, men lyckeligt är det folk, som ej äger orsak at klaga, då det äger rättighet at göra det!

* Då det inlämnas i Holmbergs boklåda; äfven som derstädes emottages Notificationer til införande i detta Blad mot lindrig betalning. 

Sannolikt författat av Johan Henric Kellgren. Nedtecknat från originalets frakturstil av Elof Ehnmark i hans antologi "Ur den gamla Stockholmsposten" (Stockholm, W&W, 1931). Se här för inledningen av Ehnmarks antologi.

Sammanfattning
[av ovanstående programförklaring]

Svenska folket har fått det för bra, och behöver sysselsättas. Människan är nämligen av naturen skapad för att göra något, och om hon inte ens behöver arbeta för brödfödan är risken stor att hon i stället sysselsätter sig med att skada sig själv. Därför behövs Stockholmsposten, vars ambition är att sprida såväl upplysning som munterhet.

Stockholmsposten kommer att innehålla mindre, kvantitativt sett, än övriga svenska ofta väldigt omfångsrika publikationer, men dess urval kommer ändå att vara mer brokigt än hos dessa. Men den kommer att utges av några stilla lärdomsidkare. Allmänheten får därtill publicera artiklar om den vill, utan att Stockholmsposten censurerar.

Martin Lindgren

Lägg till kommentar

Ditt namn:
Kommentar:
 

sbrannons256x333