Stockholmsposten

Stockholmspostens litteraturkritiker Erika Dilworth har läst Susanna Popovas Överklass, en intervjubok i Anette Kullenbergs fotspår. Hon får reda på något hon inte visste förut: hur en del av Sverige tänker.

Jag minns att jag en gång började läsa en bok om Pompeji från slutet av 1800-talet. Författaren ondgjorde sig över att det enda skrivna som kunnat återfinnas i utgrävningarna var klotter på husväggarna. Han menade att det vore mycket mer intressant att veta vad de som var bildade hade tänkt och tyckt. Där slutade jag läsa boken, och hade förmodligen slängt den i väggen om den inte vore en biblioteksbok. Författaren uttryckte vad som då var den accepterade åsikten, att samhällets övre skikt är viktigare än de yngre.

Idag har makten över värderingar och kultur förflyttats från överklassen till medelklassen – och överklassen har blivit något fult.

I sin bok Överklass – en bok om klass och identitet har journalisten och författaren Susanna Popova intervjuat tio personer ur överklassen. De intervjuade, både män och kvinnor, är mellan 30 och 60. Intervjuerna presenteras rakt av – det finns ingen analys med i boken. Det är därför helt upp till läsaren att dra sina egna slutsatser kring materialet. Och precis som när jag läste boken om Pompeji blir jag oerhört provocerad.

En av de roligaste, men också mest provocerande, intervjuerna är med "Gerhard" som är mellan femtio och sextio år. Han tillhör den ”gamla” överklassen och det bidrar säkert till att hans åsikter är så oerhört provocerande, han känns så fruktansvärt ärlig. Det är något man skulle ha önskat från många av de andra intervjuade, som är lite för pk för att bli riktigt intressanta. Han är professor och ägnar mycket tid åt att renovera den gård han äger. Bland hans fritidsintressen märks hästpolo, rävjakt i England (man får förmoda att detta var innan det blev olagligt) och att författa kulturartiklar då tid ges. Låter han inte som urtypen för en ”klassisk” överklass?

Han menar att det inte går att bli överklass, det enda sättet är att ärva den. De som gjort en klassresa lyckas inte föra den vidare – det vänder redan i nästa generation. ”Det tycker jag bevisar tesen att kan man blicka tillbaka på flera framgångsrika generationer, så borgar det för att det finns ett särkskilt intresse hos nästa generation att ta vara på det arv man fått.”

Att vara bildad är viktigt. Att ha ”stilkänsla” är också viktigt – ett exempel på detta är att ”man blandar till exempel inte gustavianskt och bondrokoko”(!). Hur det sistnämnda på något vis skulle kunna vara en klassmarkör har jag svårt att se – överklassen är väl snarare känd för sin laissez faire-inställning till heminredning. Gerhard föredrar termen den bildade klassen istället för överklass. Under intervjun fortsätter han att uttrycka sitt feodala synsätt på omgivningen. Och visst vill man slå till honom – men det känns faktiskt som om man lärt sig något om hur en del av Sverige tänker – något man inte visste förut. Själv funderar jag på att byta ut mina Ikeamöbler mot gustaviskt och bondrokoko.

Erika Dilworth