Stockholmsposten

Foto: James Cohrssen.

Den 3 september kommer Eugen Indjic, 61 år, att spela piano på Stockholms Slott inom ramen för Musik på Slottet, dirigenten Mats Liljefors årliga konsertserie. Vanligen när Indjic spelar runt om i världen är det Chopin som gäller: han är en av världens främsta Chopinspecialister, och ska spela in en hel del av hans verk i samband med 200-årsjubileet av franskpolackens födelse (2010).

Men på slottet blir det även musik av en för svenska öron mindre bekant kompositör: brasilianaren Ernesto Nazareth (1863-1934), som komponerade musik som påminner dels om Chopins, dels om ragtimekompositören Scott Joplin − men med en smäktande brasiliansk touch. Om pianounderbarnet från Hägersten Greta Åstedts lillebror Robert tvingas utstå en del övningspianomusik (se tidigare SP-rapport) är det inget mot de syskonbråk Ernesto Nazareth kan förmodas ha orsakat under sin barndom: han hade enligt Wikipedia 37 syskon. Förmodligen var det för att lugna ned dem som Nazareth komponerade sina mycket speciella kompositioner, som sätter sig på örat och får lyssnaren att vilja tiga och höra mer. Lite som Scheherazade och hennes sätt att undslippa makens, perserkungens, vrede genom att berätta sina sagor.

Nå. När Stockholmsposten får tag i Eugen Indjic i hemmet strax utanför Paris har han valt ut de fyra Nazarethstycken han tänkt framföra i Sverige: Tangorna Odéon, Nazareths kanske mest kända tango, och Perigoso, samt valserna Adieu och Julieta.

– Jag har valt utifrån att det ska passa ihop med det andra jag kommer att framföra, berättar Indjic och förklarar att detta andra kommer att bli musik av Debussy, Chopin och Ravel.

– En intressant sak med Nazareths musik är att han var samtida med Ravel [som levde mellan 1875 och 1937, red. anm.], men komponerade på ett mycket mindre modernt vis, mer som på 1800-talet, säger Indjic.

Tidigare har Nazareth inte varit helt comme il faut, kanske på denna likhet med tidigare kompositörer, kanske på grund av de lättillgängliga och därmed bland de breda folklagren populära melodierna. I kompositörens hemstad Rio blev det uppror när han spelade upp sin musik inför bildad publik på konservatoriet, och på Stockholms slott har musiken, trots Drottning Silvias brasilianska bakgrund, aldrig framförts.

Men nu är det alltså dags. Och Indjic får inte utstå gliringar från andra konsertpianister på grund av sitt musikval:

– Nej, tvärtom. Nu för tiden är folk mer öppna, och alla är så vana vid de vanliga klassiska kompositörerna att folk tycker det är roligt att höra något annat.

En annan sak som också den blivit mindre känslig är huruvida pianisten spelar utantill eller ej. Förr var det enligt Indjic klart lägre status än vad det är idag att använda noter vid framträdandena. Men sedan pianisten Svjatoslav Richter av sin läkare blev ordinerad att på grund av sitt svaga hjärta använda noter blev det mer accepterat.

Ändå använder Eugen Indjic aldrig noter: han är så van vid att framträda utantill.

− För mig som är uppväxt med att lära mig musiken utantill stör det snarare med noter på scen, säger han.

Nazarethnoterna, som ur en professionell pianists perspektiv är ganska enkla, har han lärt sig på ett par dagar, säger han.

− Man lär sig utantill på ett annat sätt som barn jämfört med som vuxen. Som barn lär man sig musiken helt enkelt utantill [genom att nöta in den och öva många gånger], medan jag som vuxen analyserar kompositionen på ett annat sätt, och ser vilka strukturer och mönster som återkommer, hur melodierna är uppbyggda.

Brahms och Rachmaninoff i stället för Hanon och Czérny
Sveriges kanske mest framgångsrika pianopedagog, ryskan Tamara Jeltova, brukar för sina elever framhålla vikten av att öva fingerfärdigheten med hjälp av övningskompositörerna Hanons och Czérnys stundom ganska enformiga melodier. Käbi Laretei har i en Stockholmspostenintervju instämt i vikten av att hålla Hanon vid liv. Eugen Indjic håller också med om att kompositörerna har sina förtjänster, men han spelar dem inte själv:

− För mig räcker det med att regelbundet spela till exempel pianokonserter av Rachmaninov och Brahms, verk som är lika tekniskt utmanande och bra för fingerfärdigheten.

Stämmer inte pga upphovsrättsbrott
För några år sedan uppdagades det att stjärnpianisten på äldre dagar, Joyce Hattos, Chopininspelningar egentligen var Eugen Indjics. Hatto, tidigare en ganska medelmåttig pianist, betraktades som en musikalisk sensation eftersom hon slog ut i blom först i 70-årsåldern och då spelade in en mycket stor mängd musik av de stora kompositörerna, inspelningar som fick kritiker och publik att hänföras. Men en musikrecensent kom av en slump och med hjälp av iTunes på henne och hennes inspelningstekniker tillika make, varvid allt avslöjades som en bluff. Hatto hade vid tiden för avslöjandet hunnit avlida, men maken levde.

Men Eugen Indjic har inte gjort några anspråk på ersättning för skivorna som såldes.

− Nej, jag tyckte snarare synd om den stackars gamle mannen, som dessutom inte hade tjänat något nämnvärt på det. Och jag fick ganska mycket uppmärksamhet på kuppen, så för mig var det ganska positivt.

Källa: royalfestivals.se, Musik på Slottets hemsida

©Stockholmsposten, 2008: Martin Lindgren