Stockholmsposten

Sture Linnérs korta texter om den hellenistiska tiden gör att sammanhanget går förlorat, tycker Stockholmspostens litteraturkritiker Erika Dilworth. Hon har läst Linnérs Från Alexander till Augustus.

Det de flesta vet om antiken är att först kom Grekland med Sparta och Athen; sen kom Romarriket med Caesar och Augustus. Vad som hände däremellan känns ganska oklart. Den här röran vill Sture Linnér reda ut i den nya boken Från Alexander till Augustus (Norstedts 2007, 309 sidor). Denna period kallas sedan 1800-talet hellenismen (ung. "grekiska") eftersom det var då den grekiska kulturen, språket och konsten spreds till Mindre Asien och Egypten. Mycket tack vare  Alexander den store (bild) från Makedonien.

KUSINEN FRÅN LANDET
De grekiska stadsstaterna, med Athen och Sparta i spetsen, var aldrig mer än en liten del av världen. Att vi idag vet så mycket om dem – om deras konst, litteratur och filosofi – beror egentligen bara på en person: Alexander den store. Han kom från Makedonien, ett område strax norr om de grekiska stadsstaterna, och även om makedonierna själva ville mena att de var greker ansåg grekerna att de inte var fina nog. Men den makedoniska kungamakten växte sig allt starkare och grekerna hade inget annat val än att låta Makedonien vara med och leka – de fick delta i de olympiska spelen. Men grekerna tyckte ändå inte att de var riktiga greker.

ALLTINGS BÖRJAN
Alexander själv såg sig som grek, och han anammade grekernas krigshjälte Akilles som sin personliga förebild. Hjältens beskyddarskap verkar ha burit frukt: Alexander lyckades erövra nästan hela den då kända världen.

Efter flera år av hårda strider och minst lika hårt supande dog Alexander knall och fall vid 33 års ålder. Alexander hade ingen arvinge, så nu splittrades hans rike upp mellan hans generaler. Och nu börjar det roliga. Väldet delades upp mellan hans befälhavare (sällan helt fredligt). Efter att nya stater uppstått och dammet lagt sig började den grekiska kulturen spridas. Grekiska blev tidens engelska: man kunde använda det överallt från Marseille till Indien. Och precis som den amerikanska kulturen spritt sig över världen spreds den grekiska kulturen över Alexanders gamla imperium.

Om den hellenistiska tiden skriver Sture Linnér i Från Alexander till Augustus. Boken består av korta texter om olika företeelser – tankeriktningar, vetenskapsmän, konst och författare. Kvinnans roll i samhället klaras av på sju sidor, liksom matematiken. Tyvärr gör de korta avsnitten att sammanhanget går förlorat. Det hela påminner om gymnasiets antologier, där litteraturens mästerverk presenterades genom utdrag på fyra sidor. Själv blev jag aldrig lockad att läsa vidare om någon av antologiernas författare.

Detsamma gäller Sture Linnérs bok, med ett undantag: hans kapitel om Alexandria. Den egyptiska staden (grundad av, ja, ni vet vem...) var den mest kosmopolitiska staden i världen och spöade andra städer både i kultur och vetenskap. Här fanns konstnärer, musiker, vetenskapsmän och författare. Och förstås: biblioteket. Där lär det ha funnits bortåt en miljon bokrullar. Denna myckenhet berodde framförallt på sponsring från Kleopatras förfader Ptolemaios, som lagt beslag på Egypten efter Alexanders död. Visst låter det fantastiskt spännande? Men detta får man ingen kläm på i Linnérs bok. Istället splittras historien om Alexandria upp genom boken i små korta texter om vetenskapsmän, skulptörer och författare. Nu förstår jag varför alla klagar på snuttifieringen av kulturen!

Något som inte lider av snuttifiering är de fantastiska illustrationerna, alla i färg. De gör, tillsammans med de korta texterna, att boken lämpar sig utmärkt som en coffee table-bok för den som vill signalera lite förfining. Jag kommer att ha den framme om jag får besök (jag saknar dock tyvärr ett coffee table).

Erika Dilworth