|
|
|
Stressar genom Östermalm för att hitta Sandrew Metronomes lokaler. Det är en strålande förmiddag, 23 grader varmt och vi ska in i biomörkret för att se "My Blueberry Nights". Sandrew har ett eget ståtligt stenhus på nedre delen av Floragatan, villadelen, och av en trevligt bohemisk tant med rufsigt hår blir jag guidad till översta våningen. Det är den minsta biosalongen jag sett (typ en sån där man ser rap-stjärnorna har i källaren i "Cribs" på MTV), men de har ta mig tusan de skönaste bio-fåtöljerna jag någonsin suttit i! Har inte så jättestora förväntningar på filmen. Blir spännande att se Norah Jones, jag menar, vem gillar inte hennes magiska röst och bedårande utseende? Men Jude Law har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Gillar inte hans överspel och självgoda utstrålning. Men ok, jag ska ge honom en chans. Vem vet, med ett bra manus och genial regi kanske han kan glänsa och göra sitt livs roll, typ Tom Cruise i Magnolia..? Fem minuter in i filmen förstår jag att det inte är någon magnoliakaliber på Jude Laws prestation. Han är fortfarande bara ett pretty face, lika medioker som vanligt. Norah Jones spelar New York-tjejen Elizabeth. Vi får inte veta så mycket om henne, vi lär faktist inte känna henne över huvudtaget. Jag vet inte om det är pga manuset eller pga Jones opersonliga och otillräckliga tolkning av karaktären. Det enda vi får veta är att hon har ett brustet hjärta. Vi träffar henne först på det perfekt mysiga/trendiga manhattancaféet (med ett sånt där perfekt, mysigt/trendigt och lite konstigt namn typ Kochyo) som ägs av Jeremy (Law). Han pratar med henne om den stackars blåbärspajen som aldrig blir uppäten, om övergivna lägenhetsnycklar och brustna hjärtan. I en scen sitter de båda med näsblod efter lite tumult, det är meningen att det ska vara lite lustigt och roligt, men det är bara pinsamt dåligt. Sådär så att man blir generad på deras vägnar. Elizabeth åker till Memphis och blir Lizzie. Hon jobbar på ett "diner" på dagarna och på en sjaskig, neonljusskyltad bar på nätterna. I baren träffar hon den försupna polisen Arnie (Strathairn) som öppnar sig för henne, och hon lyssnar artigt (men verkar inte speciellt engagerad, igen klarar inte Jones att få karaktären att verka intresserad). Rachel Weisz uppenbarar sig också här, som Arnies exfru, och i en stark scen mellan henne och Strathairn blir man faktist berörd för första och enda gången i filmen. Elizabeth åker vidare till Nevada, och som Beth jobbar hon på ett kasino. Här träffar hon den mest karismatiska av de tre unga skönheterna med putmun, Natalie Portmans karaktär Leslie. Portman spelar som vanligt intensivt och innerligt, och hon lyfter filmen under de 15 minuter hon är med. Men Norah Jones ser nästan rädd ut när hon spelar mot den erfarna Portman, och hon blir ännu mer blek och intetsägande. Manuset är tunt och skådespelarna känns trötta och oengagerade. Behöver jag tillägga att slutet är förutsägbart? Fotot är fint och välgjort: vackra stämningsfulla skuggor och ansikten i neonljussken. Men hela den amerikanska grejen känns lite överdriven och orealistisk. Caféet är liksom FÖR mysigt, baren FÖR dunkel och tjejerna såklart FÖR snygga (Wai har ju helt klart en förkärlek för smala, mörkhåriga flickor med fylliga läppar...). Ska inte en roadmovie vara lite oslipad? Lite rough around the edges? Det är lite för mycket Hollywood över det. Lägg en Jude Law över allt detta och det blir lite för klyschigt och humorlöst för min smak – Melodrama Deluxe. Musiken är fantastisk, det går inte att förneka. Men tur att filmen bara var 90 minuter lång, annars hade jag nog somnat i de där sköna fåtöljerna på Sandrew Metronome. |
|
Jude Lägg till kommentar
Annons
| < Föregående | Nästa > |
|---|
