Stockholmsposten

Är dagens norrlänningar sura på "nollåttorna" på grund av historiska oförrätter? Trivs de i Norrland?
Detta är ett par av frågorna Stockholmspostens reseredaktion sökte svar på under en expedition till Norrland i helgen. Resan varade i över ett dygn, och gick till Gävle i Gästrikland.

Det finns två företeelser i Sveriges historia som är värda att hålla i minnet när man undersöker norrlänningens kynne och hennes attityd till Stockholm: det bottniska handelstvånget, och Norrlandsfrågan.

Det bottniska handelstvånget är de regler som fanns redan på Magnus Erikssons 1300-tal, men som institutionaliserades på 1600-talet under stormaktstidens renodling av Gustav Vasas centraliseringssträvanden och förbjöd städer från Gävle och uppåt att handla med utlandet. Reglerna tillkom för att gynna Stockholm – handel gynnar alltid en stad – och innebar ett dråpslag för exempelvis Gävles utveckling. Det naturliga hade ju varit att skeppa ut det trä och stål som skulle utomlands direkt från Norrland, där varorna fanns, i stället för att först frakta det till Stockholm och sedan vidare.

Norrlandsfrågan, i sin tur, handlade om de större skogsbolagens uppköp av norrländsk skogsmark från småbönderna. Debatten, som pågick för ungefär hundra år sedan, handlade om storkapitalets, dvs Stockholms, välmåga på bekostnad av den lille norrlänningens självägande. Det befarades att övergång från småbonde till lönearbetare skulle vara till förfång för norrlänningens moral och goda humör. 1906 antogs lagen om förbud för företag att förvärva skog, en lag som sedan utsträcktes till ideella föreningar.

Både regeln om handelsförbud och debatten om skogsförsäljning är nu historia: handelsförbudet avskaffades 1765, och numera har norrlänningen i allmänhet inte särskilt mycket skog. Icke desto mindre kan det tänkas att detta stockholmska toppridande av norrlänningen har spår i dagens norrländska folklynne.

***

Det är med dessa historiska kunskaper i bagaget som Stockholmsposten kliver av Swebus Express en solig och varm aprillördag på Gävle centralstation, i syfte att undersöka dagens norrländska folklynne. Är han nöjd med att bo i Norrland? Vad tycker han om stockholmaren? Kan eventuell animositet spåras tillbaka till sekler av utrikeshandelsförbud, eller till de skogsägande fädernas förluster då skogsbolagen köpte mark värd miljoner för några hundra och en flaska brännvin (som på Manhattan några hundra år tidigare, när européer köpte ön av indianer för glaspärlespottstyvrer)?

 

Den första norrlänning Stockholmsposten träffar är Sanaz Lack, 29-årig hälsopedagogstudent vid den högskola som numera finns i Gävle. Högskolor har öppnat lite varstans i Norrland under de senare åren; i sig ett tecken på att centralmakten inte längre söker kuva norrlänningarna.

Sanaz sitter och väntar på en buss till Stockholm, där hon ska träffa en kamrat. Hennes ambitioner är att klara av de för

Sanaz Lack, 29, framför Gävles ståtliga brandstation, ritad av Ferdinand Boberg

en termin sedan påbörjade studierna till hälsopedagog. En framtid i Gävle kan hon mycket väl tänka sig; staden är ”lagom stor”. Hon svarar artigt och redigt på Stockholmspostens frågor, och ingen aversion gentemot huvudstaden eller dess invånare kan skönjas i vare sig ordalydelse eller tonfall. En viss motvilja mot att ställa upp på bild finns först, något som kanske kan tillskrivas norrlänningens folkskygghet, men efter en stunds konversation är denna blygsel övervunnen.
Sanaz, framkommer det, är inte ursprunglig norrländska: hon kommer från staden Mashhad i Iran, som är större än Stockholm. Att hon bosatt sig i Gävle berodde på att en bror till henne bodde där. Nu har hon rotat sig i Sverige genom att bilda familj, och ser en framtid i Gävle.

 

”När jag varit några dagar i Mashhad längtar jag tillbaka till den mer lagom stora staden Gävle”, säger Sanaz.

 

Sanaz känner inte till det bottniska handelstvånget, och säger sig inte ha något principiellt emot Stockholm eller dess invånare.

 

***

 

Stockholmsposten går in i Gävles absoluta centrum på sin jakt efter den norrländska folksjälen. Det vackra avlånga torget framför centralstationen, med den produktive F A Hedins sjömanskyrka i södra änden, badar i sol.

	En felexponerad Aina Andersson (foto: okänd) framför Gävles ståtliga rådhus.

Det raka gatunätet, som i så många andra svenska städer upprättat efter ödeläggande 1800-talsbränder, gör det lätt att hitta till den ena av de två pampiga esplanader som skär igenom staden i nord-sydlig riktning. I södra änden ligger rådhuset med sin klockstapel, så mycket viktigare vid tiden för sitt byggande eftersom svenska städer hade lokala tider dåmera.
På trottoaren nedom rådhuset går Aina Andersson, 90-årig före detta dagmamma, förbi med sin rullator. Hon har bott i Gävle i hela sitt liv, och sett det förändras därefter. Främst nämner hon att stan blivit större. Även hon är nöjd med att bo i Norrland, och känner ingen ilska på grund av det bottniska handelstvånget eller andra historiska oförrätter.

 

Däremot drar hon sig till minnes en episod i Stockholm när hon blir tillfrågad om huvudstaden.

 

”De verkar lite jäktade, stockholmarna. När jag och maken stod i kön i en matservering yttrade någon bakom oss ’skynda på för f-n, bondj-vlar!’, och det var ju inte särskilt trevligt”.

 

***

 

En bit bort sitter två representanter för den norrländska ungdomen på trottoaren, lutade mot väggen på ett bankkontor. David Högberg, nyss fyllda 15 och punkare, och hans kamrat Timmy Nisukangas, 17-årig dödsmetallare, njuter av vädret. Det är i ungdomens sköte framtiden dväljes, så vill man skaffa sig en uppfattning om de kommande relationerna mellan Norrland och resten av Sverige gör man klokt i att fråga representanter för det uppväxande släktet om hur de ser på sig själva, andra, på Norrland, på resten av Sverige, och sin framtid.

Två represenanter för dagens norrländska ungdom: David Högberg, punkare, och Timmy Nisukangas, dödsmetallare.

David Högberg och Timmy Nisukangas, visar det sig, ser ljust om än inte polyannakäckt på det mesta. Bland de stockholmska företrädena nämner de Gröna Lund och att staden rymmer fler affärer än Gävle, medan de räknar den större folkmängden och de högre priserna till det negativa.
Framtiden för den norrländska ungdomen då? Jodå, båda kan tänka sig att bli kvar i Norrland; särskilt David tycks begiven på detta. Yrkesvalsmässigt har han ännu inte stakat ut sin framtid (han går i åttan). Timmy, å sin sida, planerar att bli smed och tycks kunna tänka sig att flytta beroende på var jobben finns.

***

På Stortorget försiggår 2000-talets handel i olika former. I Norrlands näringsliv kan skönjas företeelser som inte är specifika för Norrland, men som ändå är distinkt lokala. Hur då? Jo, dagen till ära har nätverkswebbplatsen (”communitysajten”) Gävle-Veckan ett tält på torget för att värva medlemmar. Entreprenörerna bakom Gävle-Veckan, förläggaren Henrik Nyquist, 38, och fotografen Mats Åstrand, 39, lottar ut en moped bland de som väljer att registrera sig som medlemmar. Såväl bloggportal som lokaljournalistik finns på sajten, som Henrik och Mats driver på halvtid vid sidan av sina ordinarie jobb.

***

Den andra formen är korvståndet Kanonkorv, vars indiska ägare Kanubhai Machhabhai träget och med, verkar det som, gott humör driver vidare sin rörelse trots näringsförbud och hovrättsdom om grovt bokföringsbrott, något Gefle Dagblad rapporterar om samma dag som Stockholmsposten besöker Gävle. Machhabhai säger till Stockholmsposten, som köper en sorts stor räfflad korv kallad Stockholmare, att han är i stort sett oskyldig:

 

”Skattemyndigheten räknade med 512 kunder om dagen när de taxerade mig. 512 kunder! Det är orimligt!”

 

Hans svar på frågan om varför han inte påtalar detta förhållande för rättsvårdande instanser blir att han inte har en chans mot den maktfullkomliga överhet som bestämt sig för att sätta dit honom. En sorts råttans hämnd på repet för forna tiders övergrepp, alltså, om det stämmer. Kronofogden som uttalar sig i Gefle Dagblad heter för övrigt Svensk i efternamn.

 

***

 

 

Shasha Naji och Emilia Venardou är båda 28 år. Här handlar de korv hos den med näringsförbud belagda korvhandlaren Machhabhai.

Två av de som för dagen köper korv i Kanubhais korvkiosk är Shasha Naji,28-årig tandläkare i Gävle, och hennes kompis Emilia Venardou, 28-årig ekonom och på besök från Uppsala. Shasha är i det stora hela nöjd med sin situation i Gävle, men klagar på jantelag och något hon kallar för stockholmssyndrom, att vara lite förmer, något som förekommer i staden enligt henne. Hon tycks inte se någon långsiktig framtid i Gävle.

 

***

 

Efter installation på hotellet och ett par timmars läsning i den lokalhistoriska bok som föredömligt finns på hotellrummet styrs kosan mot Villastaden, P-O Hallmans nogsamt planerade sekelskiftesområde. Husen är stora och vackra. Ett fönster öppnas och några tjejer börjar språka med Stockholmspostens reporter. Unga, försigkomna norrlänningar, fjärran från den inbundna stil deras förfäder gjort sig kända för.

"Vad gör du, vem är du?" frågar de frimodigt.

Olivia Gabrielli, Elena Vasdeki och Malin Brynte ska tälta.

När de får höra om resereportaget ber de om att få vara med, och springer snabbt som ögat ner från andra våningen och ut på garageuppfarten. Det visar sig vara tre lekkamrater: Malin Brynte, 13 år och boende i huset, och hennes kompisar Elena Vasdeki och Olivia Gabrielli, båda 12. De berättar om sin skola och fritidsgård, att de går i samma musikundervisning som sångerskan Amy Diamond, och, framför allt, att de ska tälta. "Följ med till vårt tält, du måste se vårt tält!" säger de och ställer upp för fotografering.

De berättar om sina framtidsplaner och sina attityder till Stockholm. Liksom de tidigare på dagen påträffade ungdomarna, punkaren och dödsmetallaren, har de inte särskilt mycket emot Stockholm, även om de tycker staden är väl stor, och kan mycket väl tänka sig en framtid i Norrland. Olivia berättar att hon är öppen för att tillbringa en tid i den ännu längre norrut belägna staden Östersund. Varför har hon inte riktigt kläm på, men hon har för sig att där är fint.

 

***

 

 

 

Upptäcktsfärden går ut ur Villastaden, förbi det gamla residenset och över ån.

Marianne Nilsson och hennes hund Taff, en 3-årig border collie..

Två invånare kommer gående med en hund. Det är väninnorna Marianne Nilsson, arbetssökande inom resebranschen, och Christina Norling, dito men som "servicekonsulent" (det förblir oklart vad innebörden av detta är). Båda har sina rötter i Norrland: den ena i Hälsingland och den andra i Gävle - sedan flera generationer. Det vill säga: skulle någon bära på ett nedärvt och av det bottniska handelstvånget betingat förakt mot Stockholmare är det Marianne Nilsson och Christina Norling.

 

Men inte. Christina säger att Stockholm är "maffigt" när staden kommer på tal. Ingen av dem har hört talas om det bottniska handelstvånget eller om den mindre forna Norrlandsfrågan. I stället pratar de om hur nära det är till Gävle från Stockholm, ungefär som de som gör reklam för Kungsör - Arboga - Köping-regionen, och att Gävle ibland kallas för lilla Stockholm.

 

De berättar också lite om Gävles nattliv. Platsen för samtalet är strax utanför Heartbreak, en tung institution i gävlenattlivet vad det verkar. Marianne avslöjar att entreprenören bakom klubben nyligen dog i en dykolycka. Det visar sig att hans hustru driver vidare klubben i stället.

 

Och som det saknas bilder från besöket på Heartbreak kan det avhandlas i detta sammanhang: nattklubben saknar såvitt Stockholmspostens utsände kunde bedöma för Norrland typiska kännetecken, såväl i skick och bruk som i attiraljer. I en soffa formad som akterpartiet på en gammal amerikansk bil låg visserligen ett par och vänslades, men det är tveksamt om det var typiskt för vare sig lokalen eller den norrländska äktenskapsmarknaden i stort. En fetmad kvinna slog Stockholmspostens utsände över penis så smärta uppstod (utan anledning, det var ett kort möte utan vare sig ord eller blickar, bara ett smärre slag, som en snabb örfil fast över penis), men inte heller det kan betecknas som typiskt för Norrland efter blott en förekomst. Vidare kan, eftersom kvinnan inte kände till Stockholmspostens utsändes geografiska hemvist/ursprung, incidenten inte betecknas som uttryck för norrlänningens mot stockholmaren riktade och på grund av det bottniska handelstvånget nedärvda hat.

 

Icke desto mindre var det irriterande. Dock inte så mycket att några åtgärder, såsom exempelvis polisanmällan eller hämnd, ansågs behöva vidtagas.

 

***

 

Desto angenämare, och nu görs ett hopp tillbaka i tiden, är det på den nya restaurangen Absint, som hör till Park Inn Gävle, hotellet Stockholmsposten har tagit in på. En magnifik Biff Rydberg serveras tillsammans med gott vitt bröd, sallad, öl och en marängswiss med absintdrink till efterrätt. Både mat och miljö är förstklassig, varför det är så mycket mer förvånande att stället är nästan tomt.

 

Kyparen spekulerar i att det är helgen efter påsk och att folk vill vara hemma och ta igen sig. Dagen innan var det mycket folk. Det hela får dock sin förklaring efter ett par dagar: det är SM-final i ishockey, och som Gävlebon i allmänhet är ishockeyintresserad stannar han hemma för att titta på matchen. Det blir också ett norrlandslag som vinner: MoDo.

 

Middagen avslutas med att läsa den mindre av de två lokaltidningarna, Arbetarbladet, i en av de sköna plyschsofforna i restaurangens sällskapsdel. Det visar sig att missnöjet gror bland arbetarna på Korsnäs, en av regionens största arbetsgivare. Åtminstone är det så att döma av en insändare från en av pappersarbetarna. Företaget drivs enligt honom alldeles för hårt, och det är bara en tidsfråga innan ytterligare något händer (han nämner en dödsolycka nyligen).

 

Apropå tidningar: det statliga presstödet finns för att öka mångfald och därmed den allsidiga och kritiska bevakningen i landsortspressen. Men i Gefle Dagblad från dagen därpå syns ett lågvattenmärke: projektledaren för kommunens satsning på att bli Årets Kulturhuvudstad om några år intervjuas servilt, utan minsta ifrågasättande av hur vettigt det är att satsa pengar på projektet. Den första frågan till projektledaren blir: "Vad har de andra egentligen att sätta emot Gävle?".

 

***

 

Dagen därpå ägnas åt ett besök på Statens Järnvägsmuseum (som har en lokal i Ängelholm också). En mindre bra plats om man vill bedriva antropologi och efterforskningar i norrlänningens kynne, men ett av Sveriges trevligaste museer, även för den mindre järnvägsintresserade. Och faktiskt en lämplig plats att avrunda sitt norrlandsbesök med: det var till stora delar järnvägen som gjorde det möjligt att utvinna Norrlands naturresurser, vilket i sin tur gjorde det attraktivt för kapitalstarka svenskar att köpa småböndernas skog, vilket som sagt var bakgrunden till den så kallade Norrlandsfrågan.

 

En titt i Gefle Dagblad visar att vi kommit långt från såväl detta som stockholmarnas oginhet gentemot gästringarnas vilja att bedriva handel: Gävle Hamn är en av de hamnar som är aktuella för statliga satsningar. Ett slutligt besked om detta väntas i höst, skriver tidningen.

 

Hur det blir med den saken ämnar Stockholmsposten bevaka. Den som läser får se.

 

(c) Stockholmsposten Resor, 2007
Annons

---

---

< Föregående		Nästa >